När luften känns så där len och varm men ändå inte kvalmig skall man med framgång kunna ”illglo”. Det betyder att beundra utsikten, framför allt från en bro. Då kan man se höstens sköna färger, illoranga aspar, gråblått vatten, blåtonade fjäll och här och var lite båthus och ranka ekor. Fy fan, vad livet är skapligt.
Ja, jag vill ju inte överdriva naturromantiken, men asfalt är inte lika snyggt. Den är dock bättre att promenera på när foppatofflorna tappat stadgan och varje sten känns genom sulorna.
Så där är det här i Flöttningen, snart ska jag skaffa mig ett par bättre skor, men blir fötterna mindre när man bantar? Det är sådana existensiella frågor som tynger mitt sinne och belastar mitt minne!