Så gick det till när jag var liten…

I Järpbyn på 50-talet var det dom som bodde i villorna som var  ledande på den sociala rangskalan.  Dom hade inte bara karusell utan också tennisbana och inte tror jag att det var många av oss bond- eller torparungar som visste nåt om tennis.

Kraftverket var viktigt och bevakades också därefter, om jag inte missminner mig fans det alltid en gubbe i vakten för att sköta grinden och se till att inga obehöriga trängde sig in på området.

Dessutom fans den elaka schäfern, Devil, han var berömd för att bitas, alla drabbades nån gång.

Nu ansågs det väl vara helt okay att en hund från kraftverket sprang runt byn och bet kreti och pleti, dessutom fick man inte störa den mäktige kraftverkschefen med sådana detaljer.

Devil blev med tiden allt elakare och allt säkrare på sin rätt att bita alla i byn boende, så en dag dök han upp på Nässesvebacken, nu skulle han lära korna veta hut. Det var hans livs misstag, för på Nässesvebacken härskade först och främst Elise, men det är ovidkommande för denna historia.

Den andra härskaren hette Rosagull och var en vacker men bestämd ko. Hon hatade hundar så egentligen blir historien därför rätt  förutsägningsbar, men i alla fall. Nu är jag inte helt säker på sanningshalten i detta, men det sägs att den stackars schäfern blev så illa stångad att han aldrig mera visade sig väster om kraftverksområdet.

Historien slutar sorgligt, schäfern bet chefen och därmed var hans öde beseglat.

Kul Annica

Just nu känner jag mig riktigt uppmuntrad av att runda änglar är vackrare än magra, för mina midjevolanger verkar ha kommit för att stanna. Kanhända man skulle strö på sig lite glitter och ta på sig en nattsärk i silkestrikå. Rosa, inte blå!

I början som jag åt LCHF gick allt som en dans, d.v.s. kilona valsade iväg, men nu har dansmusiken tystnat och kilona kletar sig fast  kring midja och rumpa. Dessutom har jag i ärlighetens namn fuskat lite. Skinkmacka i går och tårta i fredags, dessutom är det svårt att begränsa ätandet av frukt.

Jag behöver en mentor, en klok rackare som kan få den där rösten i hjärnan att tystna. Jag menar den där rösten som säger: ”Det finns pepparkakor, Du kan ta en, det märks inte på vågen, ta några till det gör ingenting”. Känner någon igen det där, jag tror inte det är schizofreni precis, men det är möjligt att  lobotomi skulle hjälpa.

Men….allvarligt så tror jag att problemet  är kroppens ovilja att släppa ifrån sig något av det fett den samlat på sig, som reserv för svårare tider. Med risk för att vara patetisk skulle jag vilja påstå att kropp och psyke (själ) hör tätt ihop och därför anser jag att, i alla fall min, övervikt sitter i hjärnan.  Någon borde utbilda fläskpsykologer och låta folk ta del av deras visdom.  Obs. det står fläskpsykologer, inte fältdito. Krig som krig!

Hej

Slarv med kosten, inget nät, bra på TV och en eldig älskare (äh, jag bara hittar på) det är ju alltid kass på TV.

Det är några av anledningarna till att jag inte skrivit i bloggen på ett tag.

Men nu är det slut med slarvandet, nu blir det ”buissnis as usual”. Inte en kolhydrat före jul, det är mitt stridsrop. Det är inte kul att vara en lagom tjock dam i sina bästa år, det vore klart bättre att var en ung, magerlagd skata. Är man bara smal kan man vara hur ragatig som helst, men har man en eller annan haka i överflöd, ja då måste man vara förtjusande… är det inte för jäkligt?

Lördag, och knappast hela veckan

I går fick jag hjälp av Mariadottern med att lägga in en passande sång på min bantarblogg, jag hoppas att mina eventuella läsare vill gå in på gårdagen och lyssna på den.

Sanningen är ju den att man är lite dömd om man är överviktig, folk anser att man är dum som tillåtit sig att lägga på sig kilo efter kilo. Ibland upplever jag att folk inte lyssnar på mig och att det beror på mina runda lår. Nu är jag ju inte den som så lätt låter mig tystas, trots att jag tillhör den generation där flickor skulle vara ”söta och hålla käften”. Kanske var jag inte söt nog???? Jo, det var jag nog, och nog teg jag rätt mycket på den tiden, men nu är det slut med det.

Herregud vad jag svamlar, det är motsatsen till forna tiders kvinnoideal.

Ja, jag kommer i alla fall att snart uppnå detta ideal, smal som en en stängel och vacker som en ängel. Då ska N få se på fan!

Lite uppmuntran

den första dagen i mitt nya liv

Ja, nytt och nytt men den här dagen är i alla fall ny och obrukad än så länge. Det ska bli spännande att se vad den har i sitt sköte. Kan det vara tvättstugan? Kanske diskbaljan? Eller varför inte den sensationella skurhinken?

Kilona verkar ha kommit för att stanna, det händer inget på vågen och jag tappar bort mitt glada humör.

I dag är en annan dag

Inte fars dag alltså, inte morsans heller men likafullt en dag.

Befinner mig i Borgvattnet och det enda spöke jag sett var en skymt i spegeln. Det är visserligen en bit till prästgården, men såna där genomskinliga individer borde väl kunna förflytta sig lättare än något överviktiga damer i sina bästa år.

Tro mig eller ej, men jag såg faktiskt en staty här. Det var den gamle handlaren Erik Brännström som står och ser ut över bygden från affärens trappa. Det var en riktig klippare, han sålde allt mellan himmel och jord och lyckades mestadels med sitt uppsåt att tjäna en eller annan krona. Tror jag, vem är jag att känna till hans affärer, men ryktet säger att han var affärsman ut i fingertopparna.  En historia förtäljer att han kommit över ett parti kostymer i udda storlekar,  alltså svårsålda, men Erik Brännström fann på råd. ”Köp en slips och få en kostym på köpet” var hans reklamslogan och det sägs att han lyckades bli av med varenda kostym. Det här är ju några år sedan och det fanns inte så vansinnigt mycket prylar som det gör i dag. Ingen kan sälja för små kostymer med hjälp av en blommig slips idag. Möjligen om man får en traktor på köpet.

Jag babblar en massa bara för att jag inte vill skriva om viktnedgång. Det går trögt, under en period har jag haft ett besvärligt kolhydratsug. Kvällarna är värst, jag skulle behöva fylla dom med något kul, nåt där man inte sitter stilla,  att titta på TV ger myskänsla (chips och läsk), att läsa en bok får mig att tänka på smörgås och te, en stilla pratstund för tankarna till kaffe med dopp. Men det är förhoppningsvis ett övergående stadium, snart kommer jag att med vild glädje hoppa jämfota från Storfinn till Flyn, bara för att fördriva tiden. Då kommer kilona att rasa och min midja kommer att anta en getings dimensioner.