Tretton dagar på LCHF

Tretton dagar har gått sedan jag tog mitt förnuft till fånga och återgick till att äta LCHF.

Det märks direkt på byxlinningen och naturligtvis har jag vägt mig, det är väl runt två kilo nu, det är  måndagar som gäller, men jag smygväger mig varenda dag.     Angående det tänker jag som så: ”hellre en gång för mycket på vågen än att släppa iväg vikten utan kontroll”. När jag inte håller diet slutar jag också att väga mig för då vill jag absolut inte se några bevis på min dåliga karaktär.

Hoppas att jag aldrig mer drabbas av stora limpsuget, då är det, som för en periodare som försöker  freda sig för brännvinssuget, nästan dömt att misslyckas.

Men nu är jag glad, inget  bröd, ingen potatis, inte ris och inte ens spagetti (livets mening) har slunkit in, jag är så ståndaktig. Kanske jag till och med ska ta lite överord i min mun, ”jag är duktig”.  Herregud, det gick ju bra, ingen halshögg mig, haha, va ja e bra.

Och snart är jag smal.

Annonser

Kyla igen

Den ena termometern visar på -20, den andra på -17 och så sitter dom där på väggen bredvid varandra, tysta och försynta men ack så oense. Det är kallt i alla fall och jag är tapprare än st Göran för jag har promenerat runt byn, det tog bortemot tre kvart så nu är jag rosig på kinden och fantastiskt nöjd med mig själv.

Solen skiner och ger en föraning om vilka ljuvliga vinterdagar som kan komma, kaffetermos, apelsiner och ett vindskydd bort i skogen, kaffekokning över öppen låga, det kommer att bli ett eldorado för en depravado.

Oj, va virrigt det där blev, både kaffekokning och dito termos, det bli tautologi eller  kanske man ska skriva kaka på kaka för att göra övergången till fikabröd och bantning lite elegant.  Det är nämligen så här att när man bantar får man inte äta kakor och det har jag inte gjort heller.

Nu har jag varit ståndaktig under tolv dagar,  det är inte bara kakor jag undvikit utan strängt taget alla kolhydrater utom ett och annat äpple och lite morötter. Fanken, jag åt ju ärtsoppa i går, men ändå är jag duktig.

Tänk bara hur snygg jag ska bli, snäv kjol, höga klackar och en figurskuren liten kavaj, då Ni, ska ingen kalla mig för rultig . Då blir det ett annat ord med u, tjusig!

snöstorm

Inte precis snöstorm, men det låter dramatiskt, och dramatik är vad som håller livet intressant. Jag kämpade mig  inte heller över kalfjället under vidriga omständigheter, men det blåste i alla fall.

”Barnafrånfrostmofjället-syndromet” blommade, framför allt beroende på att Stefan inte plogat alla småvägarna ännu. Själen är närvarande under sådana upplevelser. Nu hade jag ju ingen get, inte ens en liten hund, inte heller några osnutna och halvdöda småsyskon, min lillebror ville inte följa med, ”är man sextio år fyllda bör man slippa leka snölekar”, sa han.

Så där har jag det, men snart är jag  smal som en metrev och då ska Ni få se…

Lembasbröd

Tre ägg, tre dl riven ost, tre msk majonäs röres ihop till en smet, blanda i lite bakpulver om Du vill ha dem luftigare, grädda på 225 graders värme ca 5-10 min.

Det är lembasbröd, brödet som mättar hunger. Ingen borde företa några osäkra utflykter utan lembas i ryggsäcken. Skall man ut och rädda världen är lembas den enda självskrivna förningen. Ska man utmana draken och rädda prinsessan, äter man helst lembas som stärkande måltid före själva striden. Om man vill utmana monstret i hjärnan som lockar en att äta kolhydrater, tar man en lembas och det blir dödstyst i hjärnan och så vidare i all oändlighet. Det är ingen måtta på den nytta som detta bröd är till.

Rökning, alkoholism spelberoende och sockerberoende, allt har samma anledning, det sitter ett litet elakt monster i hjärnan och lockar oss att lämna den goda vägen och hänge oss åt våra laster.

För att komma till rätta med min övervikt borde jag helt sonika gå i terapi. Det är nämligen min fasta övertygelse att all övervikt sitter i hjärnan. Få se om det är nån doktor som vill skriva en terapiremiss till mig.

Ljusgrått väder…

Det börjar krypa in ett litet stråk av glädje i mitt nedstämda sinnelag. Fortfarande är det inget jag vill veta av,  jag vill inte att vinterdepressionen ska lämna kroppen ännu. Det är ju för tusan bara januari….men dagarna är lite längre, det är fortfarande klart dagsljus trots att klockan är 15:03. Det välsignade ljuset!

Det här är en bantarblogg och ingen jäkla ljuspartyreklam, tråkigt nog har jag inte precis nåt kul att skriva om på den fronten.

Under cirka två månader slutade jag äta enligt GI-metoden och käkade enligt gammal god julmatstradition, det var förödande, kilona ökade i takt med att humöret sjönk. Fy, fy fy!!!!!

Men så en dag….tänkte jag….kanske jag ska försöka igen, jag kom ihåg hur det var när jag slutade röka. Då slutade jag många gånger och misslyckades, gav upp hoppet, deppade och började om.Nu är det elva år sedan jag slutade röka sista gången.

Kanske är det lika dant med bantandet, om man börjar tillräckligt många gånger måste man lyckas till slut.

När jag äntligen är där utan midjevolanger och iklädd rosa joggingoverall (och ser smal ut ändå) då skall det bli mig en glädje att jogga runt byn. Naturligtvis skall pannbandet vara rosa också.

Kärlek

Har Ni sett det nya modeordet, det som allt tätare dyker upp i det offentliga samtalet,  det heter kärlek, helt plötsligt har alla kärlek för alla, trots att ojämlikheten växer för varje beslut våra statsöverhuvuden tar. Trots att massor av folk mister sina arbeten, trots att sjuka utförsäkras och blir utan inkomst, trots att statens representanter förser sig ur köttgrytorna så älskar dom oss. Är det inte fantastiskt?