”vilken söt mormor du har”

I går, efter den där hemska trappan på Alvins skola, var det en liten tjej i hans klass som sade de upplyftande orden: ”vilken söt mormor Du har”. När man är en relativt trind gumma, har man lite svårt att ta till sig komplimanger och för en sekund tänkte jag att det var ironi, men så bestämde jag mig…… och trodde henne. Sicken härlig känsla, vilken gullig unge, vilken vacker huvudstad och vilken trevlig skola.

Skolan är en friskola och den är belägen i de gamla lokalerna på Långbro Sjukhus, det var ett mentalsjukhus som användes från 1910 fram till dess mentalvården började monteras ner.

När man går där i den vackra parken kan man inte låta bli att undra över den snabba avveckling som började nån gång på åttitalet. Även om metoderna var barbariska då, var dom väl inte så mycket bättre när de gamla kronikerna kastades ut i egna boenden och skulle få hjälp av kommunens (ofta) dåligt utbildade personal. Jag menar att det inte var många hemsamariter, som det hette då, som hade utbildning inom psykiatrisk vård.

Jag var ju själv med i den svängen och vi hade en nästan religiös tilltro till vårt agerande. Patienterna skulle ut till varje pris, ingen lyssnade på dom, ingen ville förstå hur rädda dom var att lämna sina trygga ”bon”. Det blev nog katastrof i många fall, stackars människor!

Men nu går Alvin i skolan i gamla manspatienters sjukhussalar, hoppas inte skriken bitit sig fast i väggarna!

Själv är jag god och glad, i morgon åker jag hem. Trots ömmande höftleder och olustiga trappor har det gått bra, visserligen har jag snart tömt Kaminis Bamylburk, men ändå…..

Angående höftlederna är jag rädd att de skall vara själva leden som är utsliten och det vore ju inte så konstigt med tanke på alla bulliga överflödskilon jag släpat på under massor av år. Men som den eviga optimisten tänker jag att det kan vara nån typ av inflammation i ett muskelfäste eller så. Ett problem  är att jag inte kommer ihåg hur länge det pågått, om det blivit värre nu eller hur sjutton det är. Jag försöker hela tiden förtränga smärtan, tar en tablett eller skyller på det urusla sparkföret. Det är lite jäkligt i självaste Stockholm där dom knappt sett en sparkstötting, ens, på fotografi.

Men, till sommaren, när jag blivit smal som en sytråd,  då kommer det att sluta värka i lederna, i stället kommer blodet att forsa rött och hett och uppmana mig till stordåd……Adjöken

Annonser