Vår nya affisch

Storfinnforsen  är en magisk plats, men giraffer har vi inga. Det var bara så att bilden passade så bra här vid sidan av texten. Jag menar, den fyller ut tomrummet så bra…..på samma fantastiska sätt som en kaka fyller ut ett tomrum i själen.

Om tomma själar vet vi allt vid det här laget så det tänker jag inte ödsla ord på i dag, nej jag vill tala om cafèet, om hur duktig jag är på att koka kaffe och på hur duktiga våra gäster är på att dricka det.

Och….nu ska Ni få höra hur bloggen kan locka besökare till oss…..våra vänner från Föllinge tittade in på bloggen för att se vad vi höll på med nu för tiden och när dom fick se att vi hade öppnat cafè, satte dom sig i bilen och kom på besök…..femton mil….enkel väg. Det var så kul att se dom, att jag blev alldeles tårögd. Femton mil…..såna är vi norrlänningar…..starka, snygga och avståndståliga. Tysta och inbundna, nja…

Min bror är lärare på restaurangskolan i Strömsund och han kommer varje dag och inspekterar mitt kök och ser efter hur jag sköter mig och det lilla företaget. Ännu så länge är han skapligt nöjd men tycker naturligtvis att han skulle fixat det hela mycket bättre…och det skulle han också…..men han säger också att jag är duktig och sådant beröm suger jag i mig som en fet katt lapar i sig grädde.

Den här verksamheten kommer inte att bringa mig rikedom och makt, det är jag tämligen säker på, däremot kommer jag väl att få ha roligt och ägna mig åt sådant som jag tycker om att göra. Det går lätt eftersom byalaget låter mig hyra gratis så jag inte behöver oroa mig för stålarna hela tiden. Dessutom finns precis allt i lokalen, kaffekoppar och bestick, stolar och bord samt sköna vibrationer i väggarna. Nu vet Ni……Kram

Sommaren ändrar sitt ansikte

Nu börjar sommaren gå in i ett nytt skede. Skördetiden smyger sig på, det ser man framför allt på minibussar fyllda med små thailändare med hinkar i händerna. Nu ska dom försöka uppfylla sina drömmar om rikedom och evig lycka. Det blir inte lätt men kanske någon kommer att lyckas.

Men Thailand är långt borta och resan hit är dyr, maten är dyr, hyran på minibussarna är dyr, Gud give att dom får några kronor över för sitt slit.

Gud give att vi får det också……inte sliter vi så bedrövligt hårt, men vi satsar i alla fall tid och energi.

Tid som skulle kunna användas till annat viktigt, t.ex. sitta på bryggan och plaska med fötterna och fundera över livets irrgångar.

Nu blir det inte lika ofta man kan ägna sig åt sådant, men cafè är kul. Jag gillar, hushållsarbete, våffeljärn som fräser, kaffe som bubblar, blanka diskbänkar och naturligtvis……klirr i kassan. Det klirrar inte fullt så ofta som man vill, men då tänker jag så här filosofiskt: ”Gud ser till de sina”….. och så kan jag kosta på mig att tänka, för pappa staten skänker mig en slant varje månad. Vi ses!

Högtflygande planer…..

Eller inte direkt, mest planer på att få ett bra liv.

Tänk ändå vilken tur jag haft som hamnat här. Om det inte vore för myggen så skulle detta vara paradiset på jorden. Men skulle jag en gång bli rik så skall  jag köpa en myggjagningsapparat, en sån som tar bort blodsugare på en omkrets av 2000 kvadratmeter. Dom finns på Lantmanna, eller Granngården som det heter numera.

Att bli sur för att butiker byter namn eller att Konsum flyttar varorna i butiken är inte alls ett tecken på annalkande ålderdom, det är en sund reaktion på onödigheter!

Men nu skall jag återgå till Storfinnforsens förträffligheter, vi har vatten, avlopp, väghållning och vägbelysning til den facila summan av 2200:- om året, normalt kostar detta lika mycket varje kvartal.

Husen är suveränt billiga, men också precis lagom stora för små hushåll. Vi har en gemensamt ägd tvättstuga, en tjusig Playa och ett elljussår utan ljus (elledningsgatan). Det är svårt att komma ihåg alla fördelar med denna plats……men nu bidrar jag till trivseln med vårt lilla cafè. Tjohej!

Naturligtvis finns det smolk i glädjebägaren, och det är det där med vikten. Tänk Er själva att omges av smörbakade drömmar hela dagarna, det är tufft för en sockeralkis, men jag har helt generöst skänkt mig själv fjorton dagar med tillåtelse att smaka en och annan kaka, sen får det vara slut. Då återgår jag till dieten för annars kommer jag att rulla fram och det blir inte kul. För jag vill ju kunna använda dom där snygga serveringsförklädena som finnns i cafèet, men nu sitter dom som en liten lapp mitt över magen, men när jag blivit smal……då ska jag ha dom på mig….svart serveringskjol och vit blus……mmmmmmmmmmm……höga klackar……..bort med fotriktiga tantsandaler……..ja, jäklar i det, då kommer jag verkligen att bli tjusig!

Puss och kram!

Första Dagen

Så här ser inte våra skyltar ut, men erkänn att den är häftig! Nån galning har satt upp den på vägen mellan Nälden och Offerdal.

I går hade vi nästan inga skyltar uppe, bara en  vid stora vägen med cafe´ på. Men i natt har B. varit ute och satt upp skyltar. Han har också åkt runt i småbyarna och satt upp affischer så jag hoppas att det kommer folk.

Nu ska jag absolut inte klaga på anslutningen i går. Nästan alla storfinnbor var där, och vi fick till och med blommor, men som, Ni vet, bor vi inte så många här, så vi behöver lite utifrån kommande gäster för att få ihop det.

Vi har, inte precis ett museum, men en hel del gamla prylar från anläggningstiden, det finns också en hel del foton från den tiden Och jag ser att många tittar intresserat på dom, kanske för att få se sig själv i ung tappning. Det är massor av människor som har någon typ av anslutning till den här platsen, och det blir spännande att se om dom letar sig hit. Så många livsöden man kan få ta del av, en del vill gärna berätta och jag gillar att lyssna.

Att ta del av andras livsberättelser ger stimulans för ens egen själ, och gör att man kan se sitt eget liv i ett nytt perspektiv.

Herregud, nu måste jag sluta innan jag blir alltför högtravande,  vi ses i kväll.

Ny verksamhet

Kolla här, i det här huset startar vi upp vår nya aktivitet, Cafe´ Storfinnforsen.

Möjligen är jag en aning tjatig för jag tror jag sagt det  tidigare, att Forsgården är samlingslokalen som byggdes under anläggningstiden. Då bodde det cirka 3000 personer här, nu får man ta bort två nollor.

Just precis, 30 personer, så man kan på förhand förstå att kronorna inte kommer att rulla in med nån större hastighet. Men lokalen tillhör byalaget så vi betalar ingen hyra, dessutom finns allt man behöver av serverings-  och köksattiraljer.

Iden är att skapa en samlingsplats för byn, ett ställe där man kan ta en fika och prata bort en stund. Skulle jag tjäna nån krona också, är det bara ett plus, förlora kan jag väl knappt göra med dom villkoren. Och……staten står för min grundlön.

Dock följer jag mitt livsmönster och startar upp en ny karriär vid sextiofem års ålder,  nu när man borde tillbringa vintrarna vid medelhavet och spela boule med polarna.

Så sant som det är sagt, fattigdomen håller en ung. Fast…….visst ville jag glassa runt i världen i snygga dojor och dricka eftermiddagste och gå på coktailparti. Bada, än i Atlanten och än i Medelhavet,  ha svartögda personliga tränare och flitiga städare som plockar bort efter mig när jag målat naglarna …..ja, ja allt kan man inte få.

Nu får jag mingla på fiket, ha personlig träning med S.G. (söta gubben) och bada på playa Storfinnforsen. Det blir också kul och när jag tänker mig för, inser jag att jag är rik som ett troll. Det är inte alla förunnat att ha en frisk kropp, tak över huvudet och mat för dagen.

Men så var det ju den där dieten, jag har inte kommit i gång ännu och det måste jag göra för annars kommer jag att äta upp alla kakorna själv, bli fattig som en kyrkråtta, rund som en boll och aldrig få på mig den där rosa joggingdressen……..Så är livet för en filosof och för andra också……….Kram

Gräs-ligt

Kolla vilken snygg  klippare, Alvin alltså, och alla som läser min blogg vet väl vem han är…….jajamensan, mitt barnbarn.

Han är på bild bara för att han är en stilig ung man, men gräsmattan klippte  min lillebror och jag. Vi har varit på vårt barndomshem i Järpbyn i två dagar för att klippa gräs, det var tre veckor sedan sist så det var långt,  man hade kunnat föda en kossa hela vintern på den skörden.

Det är inga små ytor det handlar om för vår far gjorde gräsmattor av åkrarna när vi sålde korna. Det låter ju riktigt mäktigt, men ett småbruk i Jämtskogarna hade inte så stora odlade arealer, dock räcker det till och blir över för en liten trädgårdstraktor.

Att min bror följde med var så roligt, han har inte mått bra på länge men nu var han på strålande humör och mejade ner timotejen så det sjöng i aggregatet.

Som belöning för vårt goda arbete bjöd mamma på krogen, Brinkeboda, som åter öppnat i ny regi. Vi fick fläsk med löksås, men det var resan dit som var den stora behållningen. Lillebror körde mammas ryska vrålåk från anno dazumal, den hoppade som en galen känguru och jag skrattade så jag tappade andan. Mamma blev lite förnärmad att vi gjorde narr av hennes röda Vaz, fast jag tror hon tycker om att se oss skratta.

Det har varit ett par riktigt roliga dagar men jag har inte kommit i gång med dieten igen…..och undrar hur det ska gå nu när jag har en ny karriär på gång, en riktigt fettbildande…….forts. i nästa nummer

Buena notte!