Tänkarsten

Visst kan man tänka många djupa tankar på sån här sten, uråldrig och mossig. Visst lockar den till en stunds vila och kontemplation.

Just den här ligger efter stigen som går ner till Finnfors, jag satte mig aldrig på den, jag ville inte skämma ut mig för mina följeslagare. Dom kunde ju tro att jag var trött eller hade ont i benen, och vem fan vill vara en trött stackare?

Nej, bättre då att ta ett kort och tänka dom stora tankarna hemma, framför datorn………..Det är lite överdrivet för tankarna snurrar kring lite mindre saker, dom vill inte delta i mina världsförbättrarfunderingar, nej det handlar om vad stickerskorna skall få för välkomstdrink på torsdag kväll, skall jag satsa på glögg eller varm choklad? Varm choklad kryddad med cayennpeppar och en liten ostkanapè te de….

Det blir mumma! Sen blir det tecomplè halv åtta och Mister B. har lovat att sköta serveringen, trots att han är rörmokare  den här veckan. Tjejerna gillar vickningen…….den där han gör med rumpan som avslutning på kvällen……….och ska sanningen absolut fram, har jag inte heller nåt emot den……

Det har varit en fantastisk dag, klarblå himmel och inte ett enda moln, vackra färger i träden trots att en del björkar redan tappat sina löv……..undrar om dom fått nån sjuka…………för dom blev ju bruna tidigt i somras.  Det är inte gott att veta, kanske Peter Eriksson har svaren……han har ju ett svar på många frågor och det är att ingen skall ha råd att köra bil som inte har partiledarlön…..då blir nog björken grön igen. Och visst är det hemskt att kreti och pleti får flänga runt på vägarna, Nej sätt P för det P eter så att Du med gott samvete kan styra runt din stadsjeep utan bekymmer. Hej Då

Finnfors

”     Ta vara på vad livet ger

av glädje och sorg

en våg en våg

ju allting är

allt går i dur och moll

vi prövas

och vi gläds

det finns ett liv

ett efteråt

ibland vi känner det”

Med dom orden hälsar den väna Yvonne Rystedt oss välkomna till sitt barndomshem Finnfors. Vi var där i dag, Yvonne var inte hemma, men vi gick in i bryggstugan och njöt av hemkänslan. Rune vred upp väckarklockan och sen gick vi ut i höstsolen igen.

Färgerna slog emot oss som ett fyrverkeri, fast mildare och så tog dom inte slut så där abrupt som ett fyrverkeri gör.

Finnfors är en gård som ligger mitt inne i vilda skogen, det är länge sedan dom sista innevånarna flyttade därifrån, men gården är fantastiskt väl bevarad, tack vare SCA och Yvonne.

Yvonne växte upp här med sin mamma och hennes syskon. Varje dag traskade hon fem kilometer genom skogen till skolan och så lika långt tillbaka hem igen. Hon vägrade att inackorderas hos bekanta i Vallen, nej hon ville hem och stoppa in fötterna i ugnsluckan, få värme och mat. Hon ville sitta på soffan under skymningstimmarna och lyssna på historier om folk och fä, om gammalt och nytt och njuta av närheten till sin mamma, till sin moster Göta samt till morbröderna  Artur och Gunnar.

Ibland kom hon hit till Storfinnforsen, hon gick kraftledningsgatan eller nån timmerväg och klev ut ur en värld utan elektricitet och moderniteter och hamnade här, här där strömmen alstrades och det fanns allt i överflöd……ungar och folk, affärer och konditorier, hårfriseringar och biograf. Sin första film såg hon här på Forsgården, just där vi driver kafè nu……..och där hon ofta kommer, dricker kaffe och fördriver en stund……. livet är vidunderligt!

Det här är vägen ner till gården, jag älskar såna där vägar, kantade av rosafärgade rallarrosor och med en gräsrand i mitten. Både Mister B. och Rune väntar snällt på mig eftersom jag linkar mig fram genom livet.

Jag har ont i en höft men vill helst inte erkänna det, varken för mig själv eller andra. Det är ett ålders och överviktstecken. Tråkigt nog blir det allt svårare att dölja, smärtan tar sitt tribut och haltandet blir allt mer framträdande.

Det är inte så kul, men min söta cancerdoktor skickade mig på skelettröntgen och sa att om det inte var cancer så tyckte han att jag skulle vara glad och lära mig att leva med smärtan. Hade han inte haft så söta smilgropar och så blå ögon skulle jag blivit sur………

Det har varit en sån bra dag att jag vill dela med mig av en bild till, en riktigt fräck bild. Den är tagen genom fönstret till vinterstugan, Mister B. ville kanske se en skymt av soffan där barnet Yvonne suttit och lyssnat sig till visdom och glädje. Man såg inte soffan, trots idogt fönstertittande, men trevnaden strålade ut genom fönstren och det var lätt att förstå att hon inte, för sitt liv, ville inackorderas hos främmande bekanta i Vallen.

Vem skulle inte vilja komma hem och få rågmjölsgröt och varma fötter i det där hemmet?

För min egen del älskar jag hemmet i Storfinnforsen, särskilt just nu, när diskbänken blänker och dammtussarna besegrats med hjälp av dammsugaren.

I morgon skall jag ta en dust med sockertrollet i min själ……..jag skall baka…….och inte smaka………Sov gott!

Dag fyra

Jag kan käka allt på en räkmacka utom brödet. Jag kan äta smörgåstårta, bara inte brödet så va fan är problemet. Det finns inga, nej, så enkelt är det.

Jag klarade gårdagen men var syndigt sugen innan jag gick och la mig, lyckligtvis somnade jag ifrån alltihop och på morgonen var allt bra igen.

Idag är det den fjärde dagen på för alltid och vi ska göra en vacker tårta till Ingvar. Bara tänk Er in i situationen, rosa marsipan och en sockerberoende kärring i absolut närhet. Det kräver sinnesnärvaro och vilja……..

Jag har två val, antingen sluta med kafèt eller också inse att jag är sockeralkis och att varje återfall driver mig en bit närmare graven. Jag tål inte socker eller vitbröd.Herre Gud eller Allah eller nån annan allsmäktig person hjälp mig att fixa detta! Ciao

Höst

Hösten tränger sig på allt mer, men fortfarande kan små under inträffa, små blå violer kan tränga sig upp genom ris och grenar för att se efter om våren är i antågande.

Det kan man lugnt och säkert svara på: ”Nej, det är den inte”. Nu har vi några tuffa månader framför oss, men vi ska väl ha lite kul under tiden, mer suströmming, julhelg, sparkåkning och kanske en skoter……Det är så kul med skoter, men min småländske sambo förstår inte känslan. Den där friheten som uppstår när man inte är bunden till landsvägen. Förhoppningsvis förstår han sig på andra känslor och det är inte illa.

Kanske han till och med förstår hur nöjd jag är med mig själv, att jag gick och la mig i går kväll utan att ha ätit just några kolhydrater. Nu är det två dagar……en bra början på för alltid…..

Blomkålen kostade 14:90, i stället för dom där förtio som ICA i Ramsele annars tar, jag blev helt salig och köpte tre huvuden och när jag kom hem plockade jag fram stora syltkitteln och kokade hela rasket och stuvade blomkålen med grädde. Det är sååååå gott!!!!!!Bättre än chokladpudding!!!!!!!!!!!Och, inga kolhydrater!!!!!!!!!!!!!!!!Vi åt blomkålsstuvning med köttfärssås, mister B. såg lite frågande ut, men jag sa att så gör dom alltid i Amerika, och då blev han glad. För han är lite högerorienterad!

Nu kör jag en dag till utan kolisar, tredje dagen på ”för alltid”!

På banan igen

”Låt mig få tända ett ljus”, det behövs nämligen nu, för idag är det höstdagjämning och nu blir det bara mörkare och mörkare fram till vintersolståndet. Men som sagt, det finns ljus i mörkret, t.ex. stickkafè och och idag var vi fjorton stycken, inte illa tycker jag. Jag  hoppas Ni kommer i håg att vi är endast ett fåtal exklusiva innevånare här i vår by, Storfinnforsen.

Vi har så mysigt på kafèet, levande ljus och sprakande brasa och så försöker vi lyxa till livet lite, idag bjöd vi på snittar och het vinbärssaft när gästerna kom. Det var Gullbrands vinbär, men jag hade kokt saften, korallröd, syrlig och het…..det blev så vackert i små likörglas, ibland överträffar man sig själv.

Efter halva tiden bjuder mister B. till bords på tecomplè,   tjusigt ord för te och mackor men vi vill ju vara lite tjusiga. Naturligtvis skulle det vara riktigt tjusigt om han vore klädd i den där ”puddingkostymen”  han hade på sig på gårdagens bild, men höstkylan har ju slagit till…….och han är lite frusen av sig.

Nu ska Ni få höra nåt, det är lite hemligt, men……idag har jag inte käkat en enda kaka, ja, inga kolhydrater överhuvudtaget, det är knappt jag vågar tro det.

Det här har jag skrivit tidigare, men det tål att höras, om och om igen……..en sockerberoende i ett kafè är som en alkis med fri tillgång till koskenkorva. Men nu är det slut, jag skall undvika kolhydrater på alla sätt och vis. Inte en dag i sänder, nej för tid och evighet. Jag behöver ju, för fan, bara lukta på en mazarin för att trilla dit.

Jag vill vara smal och elegant

inte bara en fetlagd tant

ciao

Husets Herre

Jag vill inte undanhålla Er möjligheten att beskåda mister B. i sin kalisongkombination. Det var ett långt och krångligt ord, men i detta fall nödvändigt. Ja, apropå nödvändig, skulle han bli nödig finns det en lucka på baksidan, ja av kombinationsplagget, naturligtvis, inte av huset, för vi har toalett.

Jag ber Er observera att jordgubben (i prima skumplast) passar perfekt ihop med ränderna på den förtjusande baskern i utmärkt akrylgarn.

Ännu en gång har mister B. nått oanade höjder i sitt klädval.

För övrigt vandrar månen sin tysta ban, en stor vacker fullmåne pryder himlavalvet, kanske var det därför jag blev så amorös när bilden på mitt ”allt i allo” dök upp på skärmen. Ja, det får va som det är med den saken nu, för objektet är i källaren och svetsar och med ålderns rätt är jag numera tröttare än det där andra man brukar vara när månen är full. Bonasera!

Dagens hopkok

Vi är sjuka, både mister B. och jag, förkylda……men som lök på laxen fick jag också en inflammerad arm.  Det skall väl snart gå över för farbror doktorn skrev ut penicillin, då är det värre för husets herre (la Ni märke till rimmet) för han har nån slags fobi för läkemedel. Trots att han nu är febrig på andra veckan har han inte tagit en enda tablett för att lindra plågorna, en del gillar att lida…….dom kallas machosister.

Det kan också vara så att han är ilsken för att apoteken privatiserats, och Ni måste hålla med om att dom höjt priserna på ett direkt oanständigt sätt. Det verkar som om dom är rädda att Mona och Lasse Liten skall göra revolution och ta ifrån dom deras mjölkkossor. Det blev lite komplicerat, men så här gick mina tankar om deras tankar: ”det är bäst att vi skyndar oss, för  man vet inte hur länge dom ”stekta sparvarna” kommer att flyga rätt in i munnen på en”.

Ja, inte är jag nån marknadsanalytiker, men lika fullt kan jag konstatera att det är dyrare nu än förr.

För övrigt funderar jag över den där konstiga pojken från Sölvesborg, han är så ung och så allvarlig, så rädd för det olika. ………Och nu skall dom där typerna in i riksdagen, som om vi inte hade nog av problem redan, med celluliter och skoskav, svullna armar och strilande regn.

Det här är en enkel hälsning från mig till Er så här, när politikens strateger klivit rätt in i ens vardagsrum, jag tror jag får stänga TVn.