Vinterbilder

Nu ska jag inte vara snål, nej jag ska låta Er ta del av den här pinup-bilden på mitt favoritobjekt.Visst är det en cool grabb, men ska sanningen fram så är det ett fotomontage från den tiden när herrn själv höll på att lära sig photoshop.

Det var så här att jag en morgon kommer upp och får se min herre och man sitta spritt språngandes naken framför datorn. Ingen kan anse mig vara knepig bara för att jag förevigade det tillfället. Resten är hans egen verk……isskulpturen stod utanför kommunkontoret i Pajala, dom rosa sockorna kommer från nån söt babybild och blåmärkena har han satt dit för att träna på nåt av photoshops alla möjligheter.

Men medge att man skulle kunna tro att det var på riktigt…..Inte direkt ”smålänningen och geten” men kanske ”smålänningen och hunden” …….

I dag är det torsdag och vi ska ha stickkafè, hoppas det blir mycket folk. Under ett par veckor har vi varit lite färre, troligen beroende på vinterns inträde, det tar några dagar att vänja sig….att verkligen inse att det inte är nåt tillfälligt utan att det kommer se ut så här ett halvår nu….och vi kan inte gå i ide……vi är människor….inte ulliga bruna brumbjörnar utan kontorister och parkarbetare eller nåt annat……kanske tjusiga damer och eleganta herrar, vad vet jag……men oavsett om vintern kommit för att stanna måste vi ge oss ut på gator och torg igen….och……….till stickkafèer.

Hej då!

Vacker vinter

En kal björktopp är inte mycket att vila ögonen på, men den här gråvita skapelsen är en riktig skönhet. Den växer i Järpbyn och nu längtar jag dit, ”jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt” ( Heidenstam).

Det är länge sen jag var där och vi är så upptagna hela tiden, framför allt handlar det om lagret som måste tömmas och det i kombination med cafèet gör att tiden inte räcker till. Mister B. kom hem i går morse med en hel massa grejer som man glömt att man ägt. Det är tveeggat för huset är litet och redan överfullt av prylar, men samtidigt vaknar habegäret…….det kan va bra att ha….. Ja ja bara det blir gjort så kommer jag att bli en glad flicka…..(även damer är flickor innanför skinnet).

Ja, dam förresten, det är jag ju inte heller…….hela mitt liv har jag väntat på att bli den där sofistikerade damen, en sådan som helt naturligt har pumps och handskar, höga klackar och läppstift varje dag…..Det verkar lite kört……men undrens tid är ännu inte förbi.

Nu ska Ni få höra, när mister B. kom hem från sin långa resa i går morse låg det ett paket och väntade på honom. Det var en tavla med en ritad baby och på den stod det: ”vi ses i maj”. Kul va? Snar har vi alltså inte fyra barnbarn utan fem…och alla är dom små underverk.  Jag börjar genast oroa mig för att inte hinna träffa dom allihopa och njuta av deras visdom och olika personligheter, jag  får ångest över att inte räcka till….det är som vanligt, glädjen ska blandas med oron för att bilden ska bli hel.

Jag skall nu träffa min ädla springare och göra en kort sparktur, influensan har inte släppt greppet ännu så jag vågar mig inte ut på några längre äventyr även om vädret verkligen lockar. Det ligger en ljust grå ton över världen, temperaturen är -10 och sparkföret fullständigt makalöst. En del dagar är den grå färgen liksom grundad med rosa, andra med blått…..dagens färg är ljusgrå med inslag av blått. Nu ska jag ta den i besittning…….

Kärlek till Er alla som läser mina enkla rader!

Jul igen

Fast det är låååångt kvar till jul blir jag stressad av den där illblå (granen), den som jag pratade om i förra inlägget. Den står där och hetsar mig och skriker: ”skynda Dig, fram med staken och upp med kulorna”.

Jag vill inte, men trots mitt trots kom jag ändå att baka lussekatter i går kväll, dom är tänkta till kafèets adventskaffe, men jag vet inte om jag vågar ta fram dom. Dom blev gula och även bulliga…..men……inte ser dom ut som lussekatter inte, nej mera som ludna möss. Jag hade inte lagt dom tillräckligt långt från varandra på plåten så under gräddningen flöt dom ihop….och när jag bröt isär dom blev kanterna liksom ojämna och ”luddiga”. Därav likheten med en viss liten gnagare.

Men jag har ett knep, jag visade dom för min snälla kamrat Eva och hon är alltid positiv och av henne fick jag beröm, så då kanske jag vågar plocka dom den 27/11 när byalaget bjuder på kaffe.

Vädret är fantastiskt, korta men ljuvliga vinterdagar, strålande sparkföre och snötyngda granar. Då är det kanske lockande att locka fram en tomte. Den här tomten kom till oss förra året, det är den riktiga, den från Nordpolen. Hos oss kör vi inte med några kvällstidningsköpande pappor, nej äkta vara vill vi ha.

Men det var inte det jag tänkte skriva om, nej det var om min ädla springare, om sparken. Den är milt grå, lik en mulen novemberdag, ser snäll och beskedlig ut men kan ta andan av en i vissa backiga situationer. Jag är nyförälskad…..den röda springaren sliter med sin svartsjuka men han kanske träffar nån annan snart…..för för mig är det endast den grå! Kärlekens vägar kan man inte förstå!                       (Såg Ni rimmet?)

För övrigt är det långt till kiosken och dom flesta läser ju tidningen på nätet………Adios!

Vulgär gran……

Våra grannar har redan tänt sin julgran, den femtonde november, men det angår ju inte mig……..fast….jag sa till min kloka kamrat Ing-Marie: Guuud vilken vulgäär julgran dom satt upp, illblå ljus, ja, jag säger då det”.

Då svarade hon, lite kryptiskt, att blått kanske ändå inte var lika slampigt som rosa…….med det syftade hon på vår vackra gran från förra året………inte ens sina närmaste vänner kan man lita på när det gäller sådana viktiga frågor som färg på julgransljus eller barr om man så tycker.

Men än är det inte jul, först är det massor av saker att göra……Söta Gubben har börjat tömma ett gigantiskt lager som är fult av allsköns bråte……när det är tomt kommer min själ att jubla.

Själv tänker jag använda kvällen till att baka lussekatter, det har jag aldrig gjort tidigare, så ännu kan man lägga nya erfarenheter till sin samling.

Tänk om jag i yngre år förstått vilken glädje det finns i hushållsarbete, hur skönt det är att mätta hungriga magar och putsa diskbänken blank  som en skogstjärn i stiltje…..nej, då var man mest ute efter att vara lite hipp, ja, varför inte erkänna…..hippie… Ja inte blev jag nån riktig hippie heller men jag hade en tjusig handväska med långa fransar och den brukade jag glassa lite med. Och när mina danskavaljerer på Maritza i Helsingör frågade var jag kom ifrån svarade jag att ”jag är från Världen, världsmedborgare”, men inte fan blev man hippie för det. Ja herregud va man kunde anstränga sig för att vara intressant, när livet egentligen är så enkelt, det är nog lika för dom flesta, man vill ju bara bli lite älskad…..Puss

Ett av dom få skolkort jag har kvar, vi gick i första klass och älskade vår fröken, Astrid Larsson.

Det är jag som står i andra raden, längst till höger. Lite för blyg för att titta direkt på fotografen, men ändå intresserad av att förevigas. Vi var så snälla barn, inte kan jag komma ihåg att någon mobbades och aldrig var man rädd att gå till skolan, undrar om det var så i allmänhet eller om vi var särskilt lantligt godmodiga.

Jo, det var en läskig grej, den elaka Karl- Olof  Johansson som gick i storskolan brukade preja oss mindre ungar av vägen när vi cyklade till skolan. Jag var jätterädd för honom…….och dom andra pojkarna som var lika stora som honom, dom som var snälla när inte Karl-Olof var med, dom blev lika taskiga dom. Som det kan gå……Men nu ska Ni få höra att han kanske fick sitt straff i vuxen ålder…….jag har hört hans fru ropa på honom några gånger, och det var inte med nån gullig stämma precis, nej hon illvrålade: ”Karl-Olof, nu kommer Du hit direkt och rättar till den här skiten”. Då skrattade jag och njöt av situationen……..jag kan bara hoppas att han haft det så varenda dag i sitt liv. Ciao

Det är själva ljuset…..

Det är den blå tonen som får mig att envisas med vinterbilder, det är ett slags tröst för den köld vi vet snart skall komma. Det kanske är som när barnen leker hemska krigslekar, att dom leker bort sin ångest…..jag menar att jag liksom leker vinter innan den kommit, för att vara förberedd, så att säga. Det kan också bero på att jag inte hittade nån annan passande bild, vad vet jag….hjärnan är outgrundlig….

I alla fall min, den kan älta oförrätter i många månader, bearbeta heter det på finspråk, grubbla hette det i vanlig svenska. Varför är en del människor så j…a taskiga? Visste man svaret bleve man miljonär….. (datorn protesterar mot ordet bleve, den vet inget om konjunktiv, om möjligheternas och drömmarnas språk).

I mina möjligheter ingår att snart gå och städa kafèet efter stickandet, jag brukar städa ordentligt på fredagsmornar för till stickkafèet flyttar jag om möblerna så vi kan sitta tillsammans och både höras och höra. Det innebär i förlängningen att jag kommer åt de annars så dolda hörnen, de mörka vrårnas hemligheter, ibland får man en spänn i städpengar, men för det mesta är det gamla sugrör och femtioöringar…..

Men livet är inte bara oförrätter och stickning, SG (söta gubben) har sparat en massa pengar åt oss, han fälgade om vinterdäcken från folkvagnsbussen så att dom passade på Volvon, dom var ju helt oanvända…så klart…vem åker folkvagn på vintern…..nej, då vill man ha det skönt och varmt i en snart vinterbonad Volvo. Ciao

 

Vinter

Jomenvisst är det från förra året…..och Ni ska inte tro att jag längtar efter vinter……men det är lite bättre med snö än med is, i alla fall för en del…t.ex. för mig…..

Jag ramlade och slog i min onda höft: ”Du dog väl inte?” frågade mitt gulliga barnbarn, ”bara nästan” svarade den elaka mormodern. Men det var inte så farligt trots att fallet var tungt…..jag steg upp sopade av mig och haltade hem, sen tyckte jag synd om mig själv några timmar, tog en tablett och blev bra……så kan det gå!

Bilden är från mitt Järpbyn. Ingen annan stans ligger snön så orörd och vacker som där. Det kan eventuellt bero på att gårdens enda innevånare är 92 år och varken åker skoter eller pulka. När vi var små såg de nog annorlunda ut, då bodde det 14 ungar inom en radie av 200 meter. Då var det lite spår i snön! Vi lekte hela dagarna och hade riktigt kul, våra föräldrar var nog rätt moderna för sin tid så det var inte några stora krav på att man skulle hjälpa till med allt möjligt. Vi skulle dammsuga och städa våra rum samt torka besticken efter middagen, sen var det läxläsningen….men sen fick man leka. Härliga tider, såvitt jag kommer ihåg.

Kvällens stickkafè hade inte precis manfall, men var vi bara åtta, dock var vi vid gott mod och babblade och stickade av hjärtans lust.  Så var det med det och nu ska jag gå och lägga mig. God Natt!