Vågen har hakat upp sig

Som en månförmörkelse, så ser min sinnesstämmning ut sedan jag stigit på vågen, inte ett enda j-la hekto……sablar!

Men det finns i alla fall ett ljus i mörkret, än har jag inte lämnat den rätta vägen……nästa vecka….då Ni……

Äsch jag deppar inte på riktigt, men det är ju roligare om vågen verifierar att bantandet haft framgång. Kram


Ren på renen….

…på vägrenen alltså.

Det kanske verkar lite turisttiskt att fotografera renar men jag svär på att det inte var under nån semestertripp jag tog den där bilden, nej det var under en resa till Bygdeå…..och till det lager vi fortfarande inte tömt helt. I morgon gör vi ett nytt försök.

Förra veckan följde vår kamrat, den berömde Popcorn, alltså Ingvar Isaksson med mister B. dit och då fick jag vara hemma och träna för sparkåkningsvärldsmästerskapen för något mognare damer. Få se om jag blir uttagen. Det borde jag bli, jag är nästan manisk med sparkåkningen och dessutom är jag garanterat mogen……

Men nu ska Ni få höra, en annan kamrat, Rune Andersson, kom med ett strålande förslag, han tyckte att vi skulle ha en stafett i Storfinnforsen. Så många lag vi kunde få ihop med fyra i varje, två på skidor och två på spark…….En slags vinterfestival i det lilla formatet, vill man inte åka får man heja på, kanske man skulle kunna ha blåbärssoppa och bullar på Forsgårdens trappa, naturligtvis måste start och växling  ske där…….  undrar hur sjutton man ska kunna intressera folk för det…….  Men nog är det en rolig idè.

Nu fick jag en annan idè, den att det är att gå och jobba……. Adios amigos, companeros de mi vida……

Min realisationsamaryllis…..

…..börjar så sakta sloka med kronbladen. Men medge att det fortfarande är en skönhet! Löken låg i ”billigt efter jul-lådan” och ropade  mitt namn. ”Fjorton spänn”, tänkte jag….. ”det var billigt, så OK.” Både i januari och februari har blomman skänkt mig stor glädje, först genom att sakta växa upp och sedan genom att bara stå där och vara snygg, fast det inte är jul.  Kul?

Vad är då sensmoralen i detta? Jo, skönheten har inte med priset att göra…….och  blomman är vacker tills den dör, nästan i alla fall. Så är det också med oss människor, även om vi är hittade i realisationslådan kan vi växa upp och bli skönheter, både till kropp och själ.

Min röda springare är fortfarande justerad så den silvergrå gjorde mig sällskap på gårdagens skogspromenad. Vädret var härligt, men föret tungt. Men…… det är väl det som ska dra kilon från, och spänst till, kroppen. Så kändes det inte när jag släpade mig hem de sista hundra meterna. Jösses, va trött jag var!

Marianne var försvunnen, eller hon var inte hemma, rättare sagt och då dök det upp en tröst i eländet.   Mister B. hade hittat sina pjuckor (skidorna har varit framme ett tag) och skulle göra mig sällskap på vägen……

Sagt och gjort…..jag stack iväg med sparken, före honom, eftersom man normalt tar sig fram fortare på skidor än på spark i snöiga skoterspår. Jag åkte så fort det gick och sneglade hela tiden över axeln för att se om min livskamrat skulle dyka upp. Jag kom ända fram till ”vändplatsen” men inte en skymt av honom, vad gör man då? Ja, jag vände och när jag passerat dom tre kullarna och var på väg in i det sista skogspartiet, då dök han upp. Av någon besynnerlig anledning hade jag glömt hur snacksalig han är…….och han hade träffat någon på vägen och fått en liten pratstund på en och en halv timme……

Kan man säga att jag hade sällskap ändå? Jag visste ju inte att jag var ensam förrän jag var nästan hemma igen…..Det är dagens filosofiska fråga…….har man sällskap fast man är ensam (om man inte vet att man är ensam)?

Vi hörs!

Det är en sån här…….

……fylld med hemgjord mandelmassa och täckt med vispad grädde, som man längtar efter, som man måste vara övermänsklig för att motstå. Det är jag!

Efter juluppehållet har jag tillverkat minst hundra semlor och inte ätit en enda. Bra va?

Men…….ikväll när suget var oövervinnerligt kom jag på en sak……smörstekta äpplen med gräddfil och kanel, vilken höjdare!

I morgon ska jag välkomna stickerskorna med lembasbröd, täckt med röd och svart kaviar,mums!

Ni vet väl, lembasbröd, brödet som mättar hunger, är bakat på 3 ägg, 3 msk majonäs 3 dl riven ost och lite pofiber (finns i ICAs  hylla för glutenalergiker). Man bara klickar ut det på bakplåtspapper och gräddar på ca 225 grader till dess dom blir lite bruna. Det är mums filibaba!

Titta på min sexiga väninna, Antoni..a

Det är februari, karnevalsmånad, och vad kan passa bättre än en bild på en av Las Palmas karnevalsdrottningar. Och på mig. Det är några år sedan, men jag är mig rätt lik, bulliga äppelkinder och inte alls något magert och intressant.  När jag tittar på bilden får jag Las Palmas-sug i magen. Det är ju sååå roligt där, alla dessa fantastiska kreationer, alla söta pojkar i ljuvliga kläningar och det ständiga salsagunget i luften. Varma mörkblå nätter, månadslång feststämmning, sprakande fyrverkerier och en stackars sardin som ska begravas……

På Cafè Storfinnforsen har vi inga transvestiter, i alla fall inga så välklädda som dom kanariska. Men vi är snygga ändå, vackra och mogna som fullgångna hjortron på en norrlandsmyr. Jösses, nu blev jag så där poetisk igen, kanske var det Heinikenhatten som lockade fram diktaren i mig. Nåt var det i alla fall, men nu har det gått över.

Jag är inne i en rätt besvärlig period, sockertrollet visar sitt fula tryne överallt och försöker locka mig i fördärvet. Tänk om man bokstavligen skulle kunna slå ihjäl det. Jag har sug efter kolhydrater hela tiden. Lyckligtvis har jag inte klivit över gränsen ännu men ibland skulle jag bara vilja ta en kakburk och äta direkt ur den. Sablar, att det ska vara så svårt!

Just nu, när jag sitter här och beklagar mig, kommer jag på att vi kanske slarvat med maten ett tag. Jag,  som är den förste att tala om frukost, lunch och middag sitter nu här och tänker på att vi nog ätit för lite i dag. Vi började dagen med stekta ägg, två stycken och lite kaffe med mjölk till det. Sedan sprang dagen i väg, städning på lite olika ställen, tvätt och en stunds sparkåkning, japp och så var klockan fem……sablar…..vi har inte ätit……det får bli fisksoppan från igår…….och……jag skäms……gräddfil med lite sockerfri saft. Trots att jag vet att sötningsmedel triggar sockersuget………men man är bara människa.

Femtiofyra dagar utan socker är bra, det tycker alla men femtiofyra dagar utan krök för en alkis skulle få omvärlden att hålla andan och jubla.

Så är livet, hårt men orättvist!

Men……vi hörs i morgon…..Kram!

Det går inte att skylla allt på tårtan…

Men………vad beror det på? Jag har inte gått ner något alls den här veckan…..Äsch vilket trams, som en av västvärldens mest erfarna bantare vet jag naturligtvis att det kan gå veckor utan viktnedgång, att man skall vara glad att man inte gått upp i alla fall…..men visst vill man skylla på något.

Titta på bilden, längst ner i hörnet på vänster sida….där står den…..grön och grann…..tårteländet. Fast det var ju en så liten bit…….

Bilden är från Gerdas kalas, det är hon som sitter längst bort från kameran, sedan kommer jag och så mamma och sist men inte minst, mister B.

Tro mig eller ej men Gerda fyller 83 år på den här bilden, hon är en riktig snygging och smaaaaal, själv tillhör jag den överhoppade generationen men sedan kommer mamma, hon är 93 år och fortfarande en stilig kvinna. sen är det ju bara min herre och man kvar och  då är jag part i målet, men han är gullig i alla fall……..sötnos är lite överdrivet……

Ja, ja det där handlar bara om utsidan…..det är själen som räknas. Den där själen som sitter nere i magen och är hungrig……såg Ni på Solsidan i går? Hur det kan gå om en hungrig själ får ett härligt mål mat i stället för en ledsen grapefrukthalva. Jag menar att då kan det börja pirra i hela ens lekamen…….jag får väl se i januari 2012. Kramar i massor till alla som orkar läsa mina enkla rader. Vi ses!

Söndag

På söndagarna serverar vi smörgåstårta, snygg va? Det är mister B. som står för den här kreationen, tyvärr måste vi göra den mycket mindre för vi har inte så många besökare.

Lyckligtvis är det folk som kommer av en särskild sort, den högkvalitativa sorten.

En kamrat i ett mer tätbebyggt område sa:  affärsidèn är något udda, kafè i en by med 24 innevånare?  Jag tror inte han förstår sig på själva själen i det hela, att det ger innehåll till livet, att se människor äta och tycka om det man lagat. Nej, den där mannen är  mer åt snabba cach-hållet, nja inte kriminell, men han vill ha betalt när han arbetar…..    suspekt typ!

Nu ska jag gå till mitt arbete, det spelar inte så stor roll om man inte tjänar så mycket, nu i min ålder, eftersom pappa Staten delar ut fickpengar varje månad……Vi ses