våren kom visst av sig…

…och skotrarna som inte blivit insatta har, mer eller mindre, snöat över. Själv körde jag av vägen i går kväll (med bil), lyckligtvis kom den förträfflige Ingvar och drog upp mig, sedan körde han före mig så jag skulle hitta hem.

Då var det tö och slirig kramsnö, nu är det tio grader kallt och mister.B startar upp snöslungan för att röja vid Forsgården.

Det är som det är med det där med sol och vår, ibland blir man blåst på konfekten, då är det bättre att det blir så här, än att nån stilig herre lurar av en ens fattiga sparkapital.

Mister B. har sagt att han inte är ute efter pengarna, skulle det ändå vara så, ja då har han i alla fall gjort rätt för sig under dom här tjugofem åren. Lite får det kosta!

Vågen, ja, ett halvt kilo till, det går inte fort och ibland tänker jag, som Ing-Marie sa häromdagen, det är bara vågen som ser att jag går ner.

Det är nästan åtta kilo nu och jag försöker intala mig att det är bra. Jag försöker också hålla kvar känslan att det är den här gången jag skall lyckas. Ibland står sockerdemonerna på parad i hjärnan och skriker efter sin drog, men än har jag lyckats hålla dom på plats.

Snart ska jag stiga upp snyggt och elegant när jag ramlat, inte vältra mig runt som en valross. Då får dom slänga sig i väggen, då behöver jag inga broddar.

Det blir nästa vinter!

Foppatofflor, grönt gräs och en liten brasa

Snart är det sommar.

Det blir väl som vanligt, efter påsk är vintern över…..när man tittar på gamla bilder så ser man att sommaren också är härlig. Vilken nåd att ha blivit född i ett land med fem årstider. Norrland, menar jag!

Det drar ihop sig till Estlandsresan och jag provade delmålet nu på morgonen, Lundhagsjackan, menar jag.

Att den inte ska strama över rumpan när vi åker till Pärnu, det är det första delmålet. Det ser ut att gå bra. Den kunde suttit lite lösare men det här får duga.

Nu måste jag hitta på nåt nytt som nästa mål, det blir inte svårt, garderoben är full av förhoppningsplagg.

Ni vet väl vad det är? Att det är såna kläder som man, liksom, vuxit ur men ändå sparar till dess man gått ner i vikt igen.

För min del är det bra,  det är ju den här gången jag skall lyckas, det är den här gången jag skall bli ”ganska mager om bena, tillika om armar och hals”. Sen ska jag trippa runt på höga klackar och aldrig bli trött i fötterna.

Tiden när brallorna blir utslitna mellan låren kommer att för alltid vara över.

Ja, jösses va bra det ska bli!

Tre generationer…

…tar det att bli av med utbölingsstämpeln, så skrev min kamrat Ing-Marie till svar på gårdagens undran.

Det känns länge med tanke på hur fort jorden snurrar numera. Folk reser och förflyttar sig hela tiden, kanske dom  upplever utanförskap hela livet.

För min egen del har jag haft ett ständigt behov av att röra på mig, nu först känner jag mig nöjd med att vara stilla på samma ställe. Det är så att jag ibland upplever de två milen till Ramsele och affären som långt.

Till veckan skall jag åka till Estland och Pärnu på Spaa, där kommer jag i alla fall inte att uppleva någon främlingskänsla. Vi har varit där många gånger och det är knappast spännande. Däremot ät det skönt, man går till dukat bord, man får massage och vattenbehandlingar, man kan gå och simma på morgnarna och framför allt är det lugn för själen.

I dag har vi ätit älgsoppa till frukost, det var kvar från gårdagens middag och det är ju så gott. Fast jag började fundera…..är det nån som gör sånt där nu för tiden, långkok menar jag. Det tar ju en himla tid att koka märgbenen så att köttet blir mört och soppvänligt, jag fuskade själv för jag hade dåligt med rotfrukter hemma så jag slängde i en påse wokgrönsaker……det gjorde inget….det var så gott. Hur ska jag kunna toppa det i dag?

Ja, ja, den tiden, den sorgen.

Den här bloggen ska ju egentligen handla om bantning men jag har problem med att hålla mig till ämnet. Hur f-n ska man kunna skriva om kilon varenda dag?

Det är klart att jag kanske borde skriva lite mer om vad jag äter, men jag käkar bara vanlig mat och undviker kolhydrater, så gott det går. Det blir lite problem med magen för en del. Man blir hård i magen för att uttrycka sig rakt på sak. Jag har löst detta på ett enkelt sätt, jag tar en knäckebrödsmacka varje frukost. Det är så gott… mmm… och det gör så gott, magen blir tyst och nöjd hela dagen.

Slut för i dag, tack för i dag!

.

Storfinnforsen

Hur länge är man utböling? När anses man som tillhörig bygden? Måste man var född där man bor för att ha verklig hemortsrätt där?

Stora frågor i en kraftverksby som sett ”människor komma och gå”. Dom  kom hit och byggde kraftverket och drog sedan vidare i världen.

Det var likadant i Järpbyn, folk kom i stora skaror från hela Sverige för att ta del av det välstånd som kraftverksbygget gav.

Pappa och hans bröder kom från Kolåsböle, långt uppe i västra Kall, och fick arbete på dammen.

Mamma kom från Ytteräng och hade i flera år tjänat piga hos snåla bönder. Hon gifte sig med pappa och fick, den tidens vanligaste kvinnoyrke, hemmafru.

Normen var att när bygget var färdigt drog arbetskraften vidare till nästa bygge men en del blev kvar på orten. Så var det för mina föräldrar, dom köpte en liten gård med ett par kossor, några höns och en gris. Pappa tog de arbeten som fanns att få och så drog dom fram familjen genom åren. Även om det idag, kanske, verkar torftigt var det stor skillnad från att vara piga eller skogsarbetare.

Jag glömmer aldrig den stora dag då vi skulle inviga vår vattentoalett, inomhus. Jag var sex år och tyckte detta var en fantastisk milstolpe i vårt liv. Mamma drog lite på smilbanden när jag frågade om vi skulle använda den varje dag. Det var ju så märkvärdigt, tänkte jag, att man kanske bara skulle använda den på söndagar.

På den tiden hade söndagen ett helt annat värde än i dag. Det var den dag männen var lediga från sina slitjobb, man åt söndagsstek och marängsviss och det hände till och med att föräldrarna spelade kinashack med sina ungar.

Vi hade en gård uppe på Nässesvedssbacken och runt omkring bodde det folk i små hus, det fanns 12 barn där min mamma idag är ensam innevånare.

Så märkligt att tänka på.

vårt photoshop har pajat…

…och jag har redan använt varenda bild jag har i den här datorn, med det menas: varsågod och titta på pelargonskrället från en annan vinkel, för jag har inga andra.

Vilken dag jag har haft, jag har bakat en mandarinkaka, tre rulltårtor, två tårtbottnar och tjugofem chokladbollar. Och….tro mej eller ej…men jag har inte smakat överhuvudtaget, dom oskrapade smetbunkarna åkte direkt i diskbaljan.

Inte vet jag vad Ni tycker men nog är det rätt strongt av en sockerberoende?

Tänk: alkis  på systembolaget= sockerberoende i ett konditorikök, då kan Ni inse vilken tapper lady jag är.

Egentligen är det skrytigt för på dagtid är mina sockerdemoner helt lugna, det är på kvällarna problemen börjar. Då börjar jag gå och titta i kylskåpet efter nåt kolhydratfattigt att äta, lite ost eller några korvskivor. Jag hittar alltid något, det kan vara därför viktnedgången inte har nån större  hastighet.

Hasta manana

Aldrig, trodde jag att man skulle sakna snön…

…..men, ändå,  skoterföret? Och sparkföret och att halka omkring som en tjockbent Bambi. Förr om åren har jag älskat varenda barfläck på marken, men i år är det annorlunda.

Det beror på den där lila ”jaggen”, Artik Jag modell 1981.

Har Ni hört Eskefeurat sjunga om Skiidon?

”jag skiter i det sexuella

jag behöver ingen fjälla

för att kunna tillfredställa mitt libido

för jag får mer ändå ifrån min Skiido”

Alltså, kanske inte precis så, men jag vill inte stalla varken sparken eller det lila underverket.

Men nu måste jag vara vuxen och behandla saken på ett rimligt sätt. Gåstavar är inte kul, men är dock ett fortskaffningsmedel som ger mer motion än sparkcykeln.

Det finns ju såna där som studsar men dom är sanslöst dyra, runt tusenlappen och det är ju inte ens säkert att dom får en själv att studsa runt i vild glädja.

Nej, jag får väl leta reda på mina gamla stavar och börja promenera runt byn och vara glad ändå, kanske min kamrat Marianne vill följa med.

Apropå kamrater, drömde jag om kamrat, Alva, i natt. Hon och jag gick på något märkvärdigt universitet i nån utländsk stad, Paris eller Malaga eller nåt sånt.

Det var så stort, så många salar och ett jättekomplicerat schema med lösa lappar och vissa ämnen överklistrade.

Till yttermera visso hade jag tappat bort Alva, tillvaron blev ohållbar, jag skulle söka reda på min sal, på Alva och så skulle jag ju helst lära mig en massa om något jag glömt vad det var.

Det var en lättnad att vakna och inse att jag troligen är, om inte fullärd så, i alla fall, i den åldern att jag inte behöver ny utbildning för att förtjäna mitt uppehälle.

Man är ju försörjd!

Pelargoner

Det här är mitt köksfönster och kolla vilken vacker pelargon.  Jag är ju inte precis nån trädgårdsmästare och troligtvis blommar den alldeles för tidigt.

Min kamrat, den förträffliga Gunvor, tuktar sina så när sommaren kommer har hon stora, kraftiga växter med fantastiska blomklasar, jag borde lära mig av henne.

Hon är en sån där riktigt duktig människa, många gånger har hon hjälpt mig när jag upplevt det som hopplöst att få ordning på en situation.

T.ex. förra våren när vi tömde lagret kommer hon bara in och tar en snabb överblick och sätter igång oss allihopa och simsalabim är det ordning i oredan.

Det är en särskild sort det där, dom där som driver ett skeende framåt till ett resultat.

Jag skulle vilja vara sån….inte en sån här drömmande tantfjant som jag är.

Men nu är det som det är.