Födelsedag

  Det var i går och jag vill dela med mig av bilden på syrrorna av vilka en är min mamma.

Hon sitter längst till vänster och nog kan man väl påstå att hon bär sina 94 år med heder? Strax intill sitter Jenny och hon är 86 och lilltjejen Nelly är 84. Jag har en moster till men hon bor i Norge så det var lite för långt för ett ojämnt och  anspråkslöst födelsekalas.

Det gick bra med maten, visserligen syndade jag på nåden två gånger men bara lite. Jag tog en ljuv dröm till kaffet på restaurangen och på kvällen tog jag en tunn tårtbit. Gerda bjöd och jag fyllde ju ändå år.

I dag är det vardag och återgång till det normala. och…..i morgon är det torsdag och vägning….kul, tror jag!

Sexton dagar på väg mot midja och avtagande låromfång…..på något vis är jag nöjd med mig själv, det är svårt att förstå varför jag inte alltid lever så här.

Beroendet, sockeralkoholismen är en besynnerlig åkomma. Den smyger sig på när man som minst anar det. Man skulle kunna likna den med malaria…..symptomen försvinner men sjukdomen finns kvar i kroppen och blommar ibland upp, utan synbar anledning.Men nu är jag på gång igen och skall så förbli till ”the bitter end”.

Så är det och så får det bli!

Vi hörs

 

 

Annonser

Måndag morgon

Jag har tappat räkningen på dagarna, tror det är fjorton.

Trots att jag bakat och lagat mat hela helgen är jag fortfarande på banan. Tyvärr är jag i tids press annars….

Vi ska till Järpbyn, vi hörs ikväll!

I dag är det fredag

Bildbrist och vad i all världen ska man skriva om en liten grön skalbagge…i bantningshänseende menar jag. Kanske att man måste ha ett skapligt skal för att tåla pikar om sin vikt men….folk är snälla mot mig, så om dom pratar om mina dubbelhakor, då gör dom det när jag inte hör.

Men skalbaggen är en skönhet och själva iden med bantning är väl att man ska bli en sådan.

Inte direkt genomtänkt, om jag så får säga. Ja, om man tycker att grått hår och djupa fåror i ansiktet är tjusigt då har man ju en chans.

Förlåt, det där var bara en slags svammel för att ursäkta att jag inte tar så mycket bilder numera. Det har att göra med att jag inte heller tar några promenader. Det är verkligen hög tid att ändra på det, jag skall ta mig samman.

Min tappra kamrat Marianne lovar att hålla mig sällskap. Hon är inte en sån där sugtappare som jag. Har hon bestämt sig for nåt, då fixar hon det.

Jag skall ta lärdom även om det inte är lätt att lära gamla hundar att sitta eller ålderstigna gummor att stiga upp!

Det är dag 11 och det går bra med kolhydraterna.

Vi hörs

Snygg bild va?

  Ja, ja, jag har ju inga nya bilder och kameran verkar inte se något bra numera. Kanske  blir det bättre när snön kommer och den här gråheten försvinner.

Men sommaren och Åreskutan sedd från Kallsidan är som ett smycke, är man ur spel kan man alltid åka upp till Krok och titta en stund. Då blir man gladare!

Det är torsdag i dag och det får bli min vägningsdag. Det har gått 10 dagar nu och det går bra. Jag har inte något direkt sockersug och om det dyker upp tar jag en kopp te med stevia, det nya sockerfusket. Härlig uppfinning!

I dag skall jag förbereda kåldolmar till lördagens luncher, kåldolmar är OK för mig även om man har potatis och ris i smeten. Jag har sett att huvudsaken är att låta bli bröd och socker, då går man ovillkorligen ner i vikt.

Efter dom här tio dagarna är jag nu tillbaka där jag slutade någon gång i våras. Jag hade gått upp tre kilo och nu är dom borta. Skön känsla när jag steg på vågen i morse och nu är det ju bara att börja om från början….eller vad man säger!

Bara och bara förresten, tjocka tanter har en benägenhet att förbli vad dom är….men….

Hasta manana

 

 

 

Sommar igår och vinter i dag..

… hösten är inget vidare. Det är då man längtar.

Längtar efter ljus och värme.

Eller efter lite isiga vindar runt ansiktet och en stilla kaffestund i vårvintersolens glans. Nu fick jag till det, jag menar text som passar till bilden.

I själva verket blir jag trött när jag tittar i mitt bildarkiv, det är ju samma och samma hela tiden och det verkar aldrig tillkomma nåt nytt. Jag skall ta med mig kameran ut i fortsättningen. Livet är faktiskt fullt av tillfällen som är värda att föreviga. Det gäller bara att se dom!

Nionde dagen och inga övertramp…..stoltheten ligger som ett stilla skimmer i själen….eller nåt.

I går kväll bakade jag till och med dom ljuvligaste vaniljbullar och en halvvissen kladdkaka utan att smaka.

Det är som om en alkis skulle koka brännvin utan att ta sig en smutt.

Kortspelarna var på Forsgården och jag var som vanligt övertalig. Det gör inget, då passar jag på att baka, städa skåp eller göra sådant som jag inte hinner eller orkar annars. Det är en skön känsla att gå där och arbeta och inte ha ont överallt, det har jag naturligtvis inte alltid annars heller. Men..på söndagskvällarna, när disken är färdig och golven torkade då är jag trött och nog tusan värker benen.

Kanske skulle smärtorna bli mindre om själva jag var mindre.

Det är själva incitamentet för att avstå från dom lockande kolhydraterna.

Ciao

 

Hoppsan, va sur jag ser ut…

  …men jag njuter nog bara. Vattnet var 43 grader och under hela sommaren blev det aldrig varmare än 18 i dammen. Inte var det så konstigt att det eldades i tunnan…..Tyvärr gillade inte grannarna det och när klagomålen blev alltför högljudda fick vi sluta. Det var tråkigt för jag älskar vatten.

Bilden lägger jag ut för att dom som inte känner mig skall förstå att jag verkligen behöver banta.

Det går bra med LCHF-kosten trots att jag tillbringar lördagar och söndagar  i ett kök smockat med frestelser. Något i min hjärna säger: ”nej, låt bli det där, du är en sån som inte äter socker och vitt bröd.”

Fy katten, vad jag är avtrubbad i hjärnan i dag…..men va då….dödsstraffet är avskaffat och bloggen skall ju vara mitt hjälpmedel på vägen mot ett lättare liv. Jag behöver inte vara spirituell, det räcker med att vara snäll! Ciao

,

Hej igen….

  I dag är det den sjunde dagen, och jag håller mig innanför givna ramar. Därför firar jag med en bild Storfinnforsens egen hare. Håll med om att han är stilig trots sin lite runda framtoning.

Så är livet..för mig, menar jag…kort, rund och harig.

Den verkliga skrivklådan har inte infunnit sig ännu men bokstävernas magi börjar ändå fånga mig så smått.

Det är lite skamset att skriva om bantandet igen när jag varit så kaxig tidigare, dock är det aldrig försent att börja om…så nu kastar jag mig ut i LCHF-träsket igen.

Håll tummarna för mig!