Slut på Smådjävlar

Här hos oss i Storfinnforsen blommar syrenerna, och eftersom jag fått slut på bilder av smådjävlar passar jag på att visa upp denna skönhet.

Nu ska Ni inte tro att jag glömt mitt ”jävlar anamma”, nej,  det är bara så att jag inte sett flera statyer av hin håle själv, i alla fall inte fotograferat nån……Men jag har kvar fokus, ytterst lite kolhydrater i dag och inget spring i kylskåpet under kvällen.

”Hej, jag heter Bubblor och är sockeralkis”……..Man får klara av en dag i sänder och jag har fixat den här…..Så fort jag slutat skriva skall jag gå och lägga mig och somna ifrån sockersug och annat elände.

Buenas noche!

Jag har gett mig fan på…………….

Vad sägs om en liten djävel till?

Alltså en sådan som man tar till när man beslutat sig för nåt riktigt svårt, t.ex. låta bli att käka kolhydrater, fram för allt kakor och godis. Det är så enkelt när man väl greppat livsstilen igen, men ack så svårt innan man tagit beslutet.

Det handlar inte på något vis om hunger, nej, det är sug.

Suget som uppstår i kroppen när man saknar något…..kärlek kanske eller nåt kul att göra. När man upplever att man inte duger eller när man inte har någon att prata med……..hopplöshetens sockersug.

Men har man en bantarblogg, då kan man lotsa in sin person på riktiga vägar igen.

Jag har hotat mig själv med att berätta  för alla, som vill höra på, om varje snedsteg jag gör och då blev jag lite rädd. Därför klarade jag mig utan snedsteg i går kväll och även i dag på förmiddagen.

Jag har gjort några jättefina pannbiffar både att äta i dag och till att frysa in. Det är ett så bra recept att jag måste dela med mig av det:

Man kör 2 stora lökar och en rejäl morot med knivarna i matberedaren, sen tillsätter man 1 kilo köttfärs, 2 ägg, 2dl mjölk, lite pofiber, salt och peppar och låter det gå i beredaren till dess massan fått en bra konsistens. Sen är det bara att steka i olivolja eller smör……eller varför inte blanda….Till det kan man käka wokgrönsaker, brockoli eller blomkål….Kanongott!

Observera dagens (och gårdagens) foton och förstå att jag har gett mig fan på att bli smal. Nu får det vara nog!!!!!!!! Vem sjutton vill vara en tjock tant? Jag tänker bli en smärt dam……..Adios

Nytt Försök

Lite ”jävlar anamma” skall jag försöka uppbåda och illustrerar det med en bild på herrn i egen hög person.

Jag är så trött på mig själv och på att jag tappat fokus. Två kilo har jag gått upp under den här    tiden när jag inte skrivit i bloggen.

Egentligen började det under Estlandssemestern och sen har jag inte kunnat samla ihop mig nog för att återgå till LCHF-kosten. Men nu tar jag hjälp av bloggen och hoppas att det skall föra  mig in på spåret igen.

När man äter enligt LCHF-metoden är det riktigt viktigt att man inte slarvar. Det går inte att käka socker och snabba kolhydrater över huvud taget. Det är bara att välja, kan man inte hålla sig innanför ramarna  är det antingen tallriksmetoden eller kaloriräkning som gäller, för annars går man upp direkt igen.

Hur kan det bli så här? Jag var ju så glad över min viktminskning och plötsligt gick jag in i ett svart hål, ett riktigt djävla depressionsdike, och började så smått fylla igen eländeshålet med käk…..Jag har haft ett vidrigt sug under den här tiden och det är inte borta än, men nu……

”Hej, jag heter Bubblor och jag är socker och kolhydratalkoholist.” Så skulle jag sagt om jag haft en grupp med anonyma överätare i närheten. Det har jag tyvärr inte och viktväktarna lockar mig inte, alltså återstår bantarbloggen.

Kanske blir jag lite enahanda nu ett tag för jag kommer att berätta om mina felsteg varenda dag, riktigt tjata om dom så att jag aldrig kommer att vilja ta en enda kaksmula i min mun igen.

Den här dagen startade jag med supervilja, men på eftermiddagen sprack hela upplägget igen…..först en stor glass…mums, sedan drack vi kaffe hos min bror och hans kvinna och där förbereds storkalas med massor av hembakta kakor…..ja så då hade jag ju redan syndat, så en kaka mer eller mindre……

Men, hjälp mig, jag vill bli smal!

Förlåt…..

Jag måste ta ledigt från bloggen några dagar. Det går inte skriva, själen känns som den sitter inom galler. Kanske blir det bättre sen, men i dag är jag ingen lycklig människa. Var tog alla gulliga läkare vägen, dom som skrev ut valium utan att fråga? Jag skulle behöva en handfull……

Flera extraordinära vänner

Det här är Berndt och barnbarn nummer två, herr Alvin Södergren. Det är inte Amazonas dom paddlar på även om man kan  tro det. Det på lådbilslandet i Nykvarn, och jag har trixat lite på fotoshop för att ta bort lekplatsstämpeln och locka fram lite exotism.

Men nu ska Ni få höra, Alvin reser, inte till Amazonas  men nästan, i morgon. Han skall åka till USA med sin pappa och hans nya fru och barn. Dom skall vara borta en hel månad och det kommer att finnas en blogg här på wordpress: http://eriksodergren.wordpress.com, där dom kommer att berätta om sin resa. Jag glädjer mig med dom allihopa, hela familjen verkar vara så mysig och Alvin tycker mycket om sin bonussyrra och hennes mamma.

Själv har jag mått riktigt dåligt i dag, eventuellt var det en migränattack, men nu verkar det värsta vara över så i morgon blir det väl att köra på i gamla hjulspår. och….det blir varken Amazonas eller Chikago, men jag tänker göra en sväng till Näsåker, Urkultslandet.

Det är också exotiskt, i alla fall ganska, för  under hippieperioden flyttade det en massa unga grönavågare dit och många av dom är fortfarande kvar,  inte så unga längre, men man känner igen dom , både på kläder och på stockholmskan som fortfarande klingar uppkäftigt mellan styvmorsvioler och hällristningar.

Buenas noches

Fyrmästare Broström

Den som eventuellt har följt min blogg torde, vid det här laget, ha förstått att jag har en del extraordinära vänner. Den här mannen är Sveriges sista verksamma fyrmästare, det syns väl i det närmaste på bilden också. Det har gjorts en del filmer om honom, sista året han var i tjänst hade han ett filmteam med sig hela arbetsperioderna.

Det var skaplig skiftgång på det där jobbet, 14 dagar arbete, 0ch (tror jag) lika länge ledigt. Äsch,  jag kommer inte ihåg  hur länge han var ledig mellan arbetspassen, det är ju ett tag sedan fyrvaktarsysslan försvann. Han bevakade alltså en fyr mitt ute i havet, platsen heter Holmegadd, när han väl kommit dit fick han stanna dom 14 dagarna till dess att han hämtades av båt eller helikopter när arbetsperioden var över. Hans fru följde alltid med och Ni skulle se deras matinköp…..där gick det inte precis att sticka ner till OK när mjölken var slut…..

Sen behövdes det inga fyrar längre, eller i alla fall ingen som passar dom, så fyrmästaren blev övertalig. Lyckligtvis var han till åren kommen och behövde inte ge sig ut på arbetsmarknaden, i stället har han, tillsammans med sin fru, ett litet välmående företag som säljer sockervadd på marknader. Skaplig kille, va?

Själv kämpar jag med kilona, men idag när jag steg på vågen fick jag till min glädje se att jag minskat några hekto, det märks direkt när man återgår till dieten.

Vi har käkat LCHF-våfflor till frukost, (tre ägg, en dl grädde, två dl vatten, en dl pofiber, en msk fiberhusk , salt och  lite cayennepeppar). Man får smörja våffeljärnet mellan varje gång, men det kan det vara värt, för det är gott som sjutton. särskilt som jag inte äter bröd. D.v.s. från och med i går är det slut med onödiga kolhydrater och det känns helt OK.

Till lunch blir det kyckling och wokgrönsaker och middagen vilar ännu i dunkel.

Gulliga gubben blir bara smalare för varje dag som går, han har gått ner minst 15 kilo sedan jul, och han var inte tjock tidigare. Kan det vara anorexi eller är det LCHF-kosten, ja inte vet jag!

Det jag med säkerhet vet är att jag är grymt avundsjuk…..Tjao

Prinsesstid

ger

Efter att tittat på TV4 och bröllopsextra kom jag ihåg att även jag äger en tiara, inte så glittrig, men i alla fall imponerande.

Det är mina glädjehorn, skulle jag till äventyrs vara sur en dag tar jag fram tiaran och sim sala bim lyser solen igen…..kanske………. om dom inte varit alltför taskiga mot mig………

Söndag Morgon

Lite vackra styvmorsvioler får pryda upp den här gråa morgonen. Dom kallas även natt och dag och man ser faktiskt dygnets alla timmar i kronbladens blå nyanser. Häftigt va?

Just dom här månaderna är det inte så stor skillnad på natt och dag här uppe, i går kväll tänkte jag att det började kännas lite skumt inomhus så jag kanske skulle tända en lampa, då var klockan halv tolv. Herregud, jag var trött också!

Sommar, det är den naturliga existensen, vinter är bara överlevnad. Ljuset och temperaturen, bara armar och ingen mössa plus midsommarblomster på gröna ängar, det är så himla skönt och man glömmer att det kan finnas andra årstider.

Konstigt nog hjälper inte allt det här mot kolhydratsuget, under cirka en månad har jag inte hållit mig till dieten utan käkat lit vad som helst. En och annan kaka och någon glass har jag också ätit, även om det inte övergått i frosseri, så har det triggat igång suget så jag springer mellan kylskåpet och skafferiet hela tiden. Men nu har jag satt igång  processen igen och tänker inte utsätta mig för situationer som stör den.

Det är bara att bestämma sig, det låter bra, eller hur? Men…..hur dumt det än låter så är det sant! Varje gång jag tagit ett seriöst beslut om att avstå från snabba kolhydrater har jag lyckats hålla det  under lång tid. Problemen uppstår när situationerna inte tillåter att man käkar efter sitt eget recept, när man vill passa in och inte märkas så mycket.

Då får sockerdemonen övertag och han släpper inte taget så lätt. Men nu är det slut med fusk, nu skall jag först och främst ta bort det där kilot jag gått upp och sedan blir det full fart mot nästa delmål…..mot smal midja och eleganta vader. Bort med resårbyxor och t-shirts i tältstorlek, nu ska Ni få se, så snygg jag ska bli……

Ja, va  ska man säga…. En gång i världen jobbade jag som servitris på Öresundsbåtarna och då var det en gäst som gav min kollega en komplimang: ”Du blir bara vackrare för varje dag som går” varpå hon svarade med några sanningens ord: ”Det tror jag inte på, det brukar man nämligen inte bli………..”

Med dessa föga uppmuntrande ord avslutar jag dagens bantarhälsning från Storfinnforsen.

Hej då!

Hemma igen

Guckuskon är fridlyst, lyckligtvis kan man plocka den med kameran. Den är verkligen vidunderligt vacker. Den växer runt om i markerna här i vårt exotiska Norrland. Skam till sägandes har jag plåtat dom här i Eva och Håkans trädgård, dom andra var inte lika utslagna…..Men jag tycker själv att bilden är bra, titta på myggan som sitter på bladet i mitten, den visar baksidan av svensk sommar.

Fast det är inte bara här vi har mygg, i Pärnu var det tjockt av såna där blodsugare så fort det blev varmt. Man tror ju att om man är vid havet skall dom salta vindarna städa bort såna där rackare, men det var ett felaktigt antagande.

Ja,ja nog om mygg. Guckuskorna (kan det verkligen heta så?) tillägnar jag  mina barnbarn,Ronja och Alvin som hade skolavslutning i går.  Alvins mamma hade lagt ut bilder på honom på facebook, han var så snygg i kostym och vit skjorta,  han gick ut ettan, så nu kan man säga att han är en tvåa!

Nån bild på Ronja har jag inte sett, men hon har sytt sin klänning själv, på slöjden. Kanske någon av hennes föräldrar har nån bild att visa mig. Nog är hon ett geni, 11 år?

Själv har jag varit i Järpbyn och klippt gräs, det är riktigt kul att köra runt på en åkklippare, i alla fall om man inte behöver ta slänterna för då känns det som om man skall välta.

Vad det gäller vikt och viktnedgång måste jag rapportera en motgång, jag har gått upp ett kilo och har klara problem att inordna mig i diet och motionsordning igen, men nu finns det ingen återvändo.

Konstigt att det skall vara så svårt när det är så lätt.

Att äta enligt LCHF är ju inga problem, käket är jättegott, man är aldrig hungrig och man går ner i vikt! Kan det vara bättre? Det är den där djävla sockerdemonen som sitter långt inne i själen och skriker efter snabba kolhydrater. När man lokaliserat och besegrat honom gör han som resistenta bakterier, han muterar och ombildas…..Sen får man börja om igen……Så är mitt läge nu…..

Dessutom  har ont i höfterna så jag vill inte promenera, jag promenerar inte och  får därför ont i höfterna. Moment 22. Men nu är det slut med gnället, än kan jag gå så va fan, man ska vara glad att man kan stiga upp varje morgon.

”Vem har sagt att just Du kom till världen

för att få solsken och lycka på färden” (Evert Taube)

Man kan ju till och med få blodförgiftning och dö….Visst var det trist att Rock-Olga har slutat sina dagar, hon hade verkligt ös i sina framträdanden.

Jag håller visst på och blir gammal, jag känner fler som begravs än som gifter sig, men än klappar hjärtat så lite kul ska jag väl hinna ha igen. Adios

Gerda

Det här är min kamrat Gerda, hon är 82 år ung. Varje dag promenerar hon 2-4 timmar, först går hon tre kilometer och lånar en hund och då har hon sällskap sen går hon en mil eller så i skogen. Det är förmiddagen, på eftermiddan måste hon ha nåt att göra då går hon en sväng till. Hon är smal som en sticka,  inget hinner ju fastna på henne eftersom hon aldrig sitter stilla. Jag har skrivit om henne tidigare, det var hon som körde bilen när vi skulle till Pärnu. När det gäller bilkörning slår hon mig verkligen på fingrarna, hon rattar sin Saab med elegans genom både kända och okända miljöer. T.e.x. genom Stockholm i eftermiddagstrafik, det skulle gjort mig nervös, men Gerda sa: ”ingen fara, kommer vi fel, gör vi om det!” Jag var tacksam att jag bara var kartläsare……

Själv skulle jag försöka mig på stigen jag brukade gå i vintras, alltså skoterspåret, men halvvägs fick jag vända för stigen var igenväxt med högt sly och mina dagar som stigfinnare är över. Det blir till att hitta nåt annat ställe att gå på. Men här är gott om gamla stigar och vägar. I dag bor det ett trettiotal personer här i byn. Under storhetstiden var det tretusen innevånare, skola, affärer, postkontor, teatergrupper, fotbollslag ja, kort sagt ett fungerande samhälle. Nu fungerar vi också, men i mindre skala. I mitten av juli skall vi ha hemvändardagar med dans och teaterföreställning, hoppas det kommer många hemvändare.

För Er som inte är införstådda med vattenrallarlivet måste jag kanske tala om att arbetarna som var med och byggde kraftverken flyttade mellan de olika arbetsplatserna och tog då, många gånger, med sig sin bostad. Dom ägde mestadels sina hus men inte marken. Hur flyttningen gick till har jag grunnat på många gånger men jag vet inte. Får väl fråga nån insatt…..Runt om i skogen här finns det i alla fall rester efter bosättningar i form av trädgårdsblommor som överlevt och djupa gropar där husen varit placerade. Tråkigt nog har ju slyet tagit över, ja, det är ju så länge sedan nu att slyet blivit till skog. Sådant är livet…….Hej då