Höst

Den ser lite luggsliten ut, klövern, men medge att det ändå är en tröst för vad som komma skall.

Höststormar och snöblandat regn, glashala vägar och den enda grönska man får se  är julgranens och den är ju mestadels av plast.  Så bedrövligt kommer det att bli inom en snar framtid, därför måste man illglo på dom kvarvarande klövrarna och glädjas åt dess färg.

Idag jag jag varit på Skattemyndigheten och upptäckte till min oerhörda glädje att det satt människor där, hjälpsamma, snälla flickor som hjälpte mig att kryssa i rätt ruta.

Livet är inte så illa, men för en liten katt som heter Robert tog det slut i dag.

Han blev påkörd av en bil i Uppsala och dog direkt, kanske var det en bra död för en katt som levat ett kärleksfullt liv i tolv år.

Hans filosofiska matte sörjer djupt, men kan ändå glädja sig åt att hon gjort hans liv till ett riktigt häftigt sådant. I Fruängen var han ”king og the road” på dagarna, men när kvällen kom då fick han vackert stanna inne i familjens trygga sköte. Han sörjs närmast av sin polare Bilbo och av Anna och Alvin, men för folket Fruängen har livet blivit fattigare när en rödrandig katt lämnat jordelivet.

Femtiotal…..

Det handlar så mycket om femtiotal och så här såg mitt femtiotal ut.  Det är min realskoleklass, 4H. Vi var bara fem elever i den där klassen. Det var där jag lärde mig dubbel italiensk bokföring och att kyssas med öppen mun.

Kolla va snygga vi var……….och moderna, jag menar kläderna skulle ju kunna sitta på en grupp femtonåringar i dag. Min cardigan, så jäkla snygg, lite snedknäppt, jag tycker mig minnas att den var rosa.

Vi var två tjejer i den där klassen och vi hette Britt-Marie båda två…….det var namnet för dagen just då….ja herregud vad vi var hippa och vackra, men inte visste vi det, nej i stället var vi rädda att inte duga……..satan, att ingen sa till oss att vi var små underverk allihopa! Satan, att vi inte talar om för våra ungdomar i dag hur vackra dom är, att dom duger, att dom genom sin blotta existens berikar andras liv.

Jag har varit usel på det, det var inte förrän det var för sent jag insåg att det var min plikt att tala om för mina döttrar hur underbart vackra och kloka dom var. Problemet är att inse sin egen märkvärdighet…….det är viktigt att förstå att man är en egen, fantastisk individ och att man haft en obeskrivlig tur som blivit född, att just den spermien träffade ägget och skapade mig eller Dig…..det Ni, är livets och kärlekens under!

När man greppar det där, då förstår man att ens agerande har betydelse, naturligtvis främst för ens barn, men också för hela ens omgivning. Vi greppar i varandra som legobitar…….ett taskigt ord kan förstöra ett tjusigt bygge…..

En ledig dag framkallar djupsinne, jag blir direkt imponerad av mig själv……men stora tankar minskar inte midjans omfång. En sockerberoende kanske inte kan jobba i cafè, men det är ju så kul…….. tänk om det fanns antabus mot socker…… Ciao

Århundradets rallarslagsmål

Visst ser det beskedligt ut, men nu ska Ni få höra, här var danser och fylla, hångel och slagsmål samt glädje och gråt. En anställd på Krångede som inte skötte sig en danskväll  kunde räkna med att bli avstängd från jobbet, utan lön, under ett par veckor, det var hårda bud. Att det fanns familj och barn med i bilden spelade inte nån roll.

Undrar hur många som drabbades just den här gången som jag vill skriva om…….Expressen har skrivit om det först….1962….i underbara poetiska ordalag: ”Århundradets rallarslagsmål, halvlitrarna blixtrade i fullmånens kalla sken…..”. En av dagens kafègäster, Sören Olsson, utsättare på dammen den där gången, berättade detta. Visst är det vackra ord, men jäklar vad det måste göra ont att få en halvlitersbutelj i skallen och sablar vad bedrövligt det måste ha varit för dom som fick ha sina gubbar hemma, utan lön, i fjorton dagar…..

Sextiotalet, årtiondet när titlar och niande försvann,1967 genomfördes dureformen och det var säkert till förtret för många. Naturligtvis var det ett sätt att markera en persons samhällsställning, men bara tänk Er vilken fantastisk flirt man kunde njuta av under den tiden. ”Tillåter fröken att jag följer Er till porten?” Ack, min herre, det skulle glädja mig oerhört.” Bara tänk Er……och troligen lade man bort titlarna innan man gick i säng med varandra….ja, herregud ”vi säger väl Du innan vi tar av sängöverkastet, jag heter Gustav….”

Sextiotalet var ju också det decennium där den fria kärleken gjorde sitt intåg, det blev fritt fram att pippa för vänskaps skull, det där med kärlek var lite töntigt, nej pirrande känslor och socialistiska ideal……skulle tro att det var jobbigt för en del överklassare att hänga med i svängarna då.

Femtio och sextiotalet står så klart för en, när man går därinne i Forsgården, varje dag dyker det upp personer som har något att berätta. En del säger att dom bara kommer ihåg ojämlikhet och elände, andra däremot tycker att tiden här var den bästa i deras liv. Vad vet jag som växte upp i Järpbyn under trygga ordnade förhållanden, med en far som inte bockade för överheten men som heller inte tog sin familj och drog till nästa anlägg när Järpströmmen var färdigutbyggd. Nej han köpte ett PerAlbintorp och skapade sig ett liv där. Ett liv som min mor, min bror och jag kom att dela. Ett riktigt skapligt liv måste jag säga…..God Natt

Stickkafè

På torsdag startar vi upp Cafè Storfinnforsens stickkafè. Det ska bli kul att se om vi får några gäster. Vi blir ju fyra i alla fall Eva, Marianne, Henny och jag, sen får vi se, men alla är välkomna.

Kafèet är inte nån guldgruva precis, men det är heller ingen oroshärd……man går på Cetes och handlar, vi betalar hyra genom att göra en del små tjänster åt byalaget och till och med elen ingår i avtalet. Därför behöver man inte fasa för att fakturorna ska överstiga intäkterna….låter inte det bra? Dessutom har jag grundlön, (pension) liten, javisst, men ändå……

Från och med nästa vecka skall vi bara ha öppet fyra dagar, det innebär att måndag, tisdag och onsdag blir lediga dagar. Det blir härligt, för sex dagar i veckan är för mycket för att det skall vara kul, nu blir det mer lagom för jag har ju så mycket annat jag vill göra också. T.ex. ha sovmorgon, skriva i bloggen, gå på promenad med Marianne eller bara sitta stilla och tänka på världens ondska och godhet…..

Sen är det det här med vikten, jag vill helst inte tänka på de negativa konsekvenser det har för min hälsa att jobba så mycket. Det kanske låter konstigt, men jag behöver tid för att komma in i goda vanor igen. Frukost, lunch och middag, dagliga promenader och undvikande av kolhydrater…….det är vad människan behöver. Särskilt jag som inte har nån karaktär…..jag går inte och kokar ett ägg om jag blir hungrig på kafèet, nej jag tar en kaka och det är illa, inte bara för att jag får flera bilringar och rundare kinder, nej det värsta är att ju fetare jag blir desto mindre orkar jag röra mig. Det där var en riktig salva, få se om jag låter mig påverkas av den…. jag är lite trött på mig själv just nu.

Men som sagt, till veckan stundar andra tider, då ska jag fatta mina blå stavar och gå på långpromenad, har jag tur vill Marianne följa med och då kan vi lösa lite världsproblem och ha det kul.

Trots allt gnäll tycker jag verkligen att det är roligt att ha kafè. När folk säger: ”det var gott det här” eller ”va härligt, tänk att Ni har öppet” då blir jag glad och växer en hel tum…..man är väl lite svältfödd på beröm. Söta gubben är ingen vän av stora ord precis……jo, höga ord, men det är en annan sak, der beror på att han är  hörselskadad. Kanske tycker han att det är pinsamt att gallskrika söta ord, grannarna kan ju höra, och han vill  vara macho. Men han bevisar sin kärlek på andra sätt, genom att alltid se till att jag har varmvatten på morgonen och allt möjligt annat gulligt så det är fult av mig att klaga.

Det är i alla fall härligt att skriva i sin blogg igen, tänk hur det ändå är med allting, jag gillar att se mina tankar på pränt, då förstår jag mig själv bättre, konstigt att inte varje människa känner lika dant. Visst är det underbart att kunna skriva ner sina tankar och skicka ut dom till allmänt beskådande. Hipp, hipp hurra för internet!

Hej då

Poeten

Ljug

Lögn är lögn och ljug är ljug

en del kan ej hålla tio guds bud.

Att vara bättre än man är

man får skylla sig själv

om man i någon blivit kär

det kan även vara ett brunstbegär.

Karl-Erik Persson, det var några år sen vi sågs så jag hoppas verkligen att Du fortfarande lever och berikar Gäddede med din vassa humor.

Karl-Erik Persson, skogsarbetare,levnadskonstnär och poet gick till banken och tog ut sitt kapital och satsade det i utgivning av en egenhändigt skapad diktsamling. Han var gott och väl åttio fyllda och folk ansåg honom en aning galen. Men under den kommande sommaren sålde han böcker till Gäddedes hemvändare och fick tillbaka sina satsade kronor och en ny berömmelse på köpet.

Karl-Erik Persson, getardjävel och drängsatan slet för bönderna från riktigt unga år, satt i ett hörn för sig själv och fick äta dålig mat. Han var trött på torsken som bonddjävlarna köpte på torget för sextio öre kilot, men han tjänade femtio kronor och ett par skor under sommaren, kanske var det därför han hade råd att ge ut en bok.

Karl-Erik Persson gav ut boken Grusgropsungarna, en av elva, för några år sedan och skulle någon av Er komma över den så köp den handlöst, för det är en högst märklig bok. Kanske någon hakar upp sig på otakt i raderna eller nåt annat i svenskan , men från min enkla synvinkel är detta den sanna poesin. Livets egen!

Måndag

Just nu är jag lite osäker på årstiden, är det sen sommar eller tidig höst? Inte för att det spelar nån roll direkt, det är ju bara ord, men jag har ett behov av att namnge alla företeelser i min omgivning. Det är i alla fall för kallt i vattnet på vår playa, 17 grader, så nu vill jag knappt plaska med fötterna.

Men livet har andra glädjeämnen att bjuda på, att det är måndag är ett av dom. Måndag är min lediga dag……att ha ett arbete får en att älska sina fridagar. Jag vet inte vad jag skall göra denna min dag……men nåt härligt skall det bli. Kanske en lång förmiddag i morgonrock och en eftermiddag med en maffig deckare eller en romantisk roman…….jag läser inte så mycket som jag brukar eftersom  jag är trött när jag kommer hem på kvällarna.

Det gör inget, kafèet ger mig massor av stoff till min fantasivärld. Varje dag dyker det upp någon som har en historia att berätta om sitt liv här…. och om hur det blev sedan, när dom tagit sitt hus med sig och flyttat till nåt annat kraftverksbygge. Det fanns många människor i detta land som under 40, 50 och 60-talet levde sina liv i olika kraftverksbyar som revs så fort byggena var färdiga.

Min kamrat Henny berättade om hur tråkigt det var när arbetarområdet revs, hon sa att ett hus där det rök i skorstenen när hon gick till jobbet på morgonen kunde vara försvunnet när hon gick hem klockan sex. Tänk så märkligt, hon och hennes familj stannade ju här, men dom upplevde väl ändå en sorg av att se hur ett blomstrande samhälle revs ner. Nu är det alltså tjänstmannahusen som är kvar här för i början behövdes det mänsklig arbetskraft till att sköta ett kraftverk, nu är det datorstyrt, maskinisterna avflyttade eller döda och det är ju tur för oss för annars hade vi inte bott här.

Och här är den optimala boplatsen!

En annan dag skall jag berätta en historia som någon som berättat för mig, om nåt liv som levats i olika kraftverksbyar, om hur det gick till när vi blev elektrifierade ända ut i fingertopparna. Men nu skall jag sätta igång med att njuta av ledigheten……..och Ni andra har måndag….Adios

Höst i luften,

Höst på marken.  Midsommarblomster, i juni en ljuvlig blå blomma, nu ett blad som lyser i röda toner,  är det inte märkligt.

Ett av Storfinnforsens alla magiska ting!

Har Ni hört att jag startat en grupp på facebook som heter ”Vi som tycker att Storfinnforsen är bättre än Stockholm”. I går kväll hade vi 21 medlemmar och alla älskar storfinnandan, det är den som skall rädda mänskligheten.

Vi kämpar för fri påtår på alla cafèer och så lång tid man behöver i alla tvättstugor.

Nu är inte harmonin total för det finns en rebell bland oss, Ingvar, han har försökt att starta ett uppror bland vissa herrar i omgivningen. Fullständigt utan fog påstår han att cafèets välgörande kaffe inte är tillräckligt varmt……Men Benka och Christer avslöjade planerna på ett tidigt stadium, så där kammade han noll. Nu inväntar jag med fasa nästa drag från denne folkuppviglare….

Det är i alla fall kul att driva cafè, ibland har man 3 gäster på dagen, ibland 333. Hoppsan, nu ljög jag lite….men ibland är det mycket att göra och ibland lite, det är det som är charmen.

En dag tog jag mod till mig och gjorde marsipanbakelser med handgjorda rosor på, jösses vilket tilltag. Först tyckte jag dom såg ut som nåt ungarna brukar göra av modellera men sen sa folk att dom var snygga och då tyckte jag också det och lade ut dom i disken till försäljning…och ……tro mig på mitt ord……dom gick åt. Ja herregud, det trodde jag aldrig.

Ha en härlig söndag alla underbara läsare…….själv ska jag jobba och ha det kul….Hej då

Hej, kommer Ni ihåg mej?

Det är jag som är tjock och vill bli smal, det är också jag som gillar att plaska med fötterna i Storfinnsjön…..och det är jag som driver cafè Storfinnforsen.

Inte bara jag, om nu sanningen skall fram, söta gubben är också med och han är nästan som en kameleont, d.v.s. att han byter skepnad efter omgivningen. Denna garvade hantverkare har nu kommit ut som snygg och prydlig servitör. Ibland måste man förundras……..

Det är rätt länge sen jag skrev och det beror naturligtvis på den enkla sanningen att en sockerberoende på ett cafè är som en alkoholist i en bodega…..man måste smaka lite och lite till och så vidare till dess man tuggat i sig en hel massa kilon…….men nu är det slut……. igen……i dag har jag klarat första dagen i mitt nya liv.Va då……har Ni hört det förut? En del sanningar kan man säga hur ofta som helst och, förresten, hur skulle jag ha gjort? Fortsatt snaska kakor till dess jag sprack eller bara låtit bli att snacka om det?

Nu är det så här i alla fall att jag blivit lite tjockare sen sist, riktigt hur mycket vet jag inte eftersom jag befinner mig i nån slags förnekandesituation och vågar inte väga mig……jo, jag vet att man inte blir smalare av det, men ändå!

Under tiden som jag svikit min blogg och mina ideal har jag skapat en grupp på facebook, den heter ”Vi som tycker att Storfinnforsen är bättre än Stockholm” och där försöker vi sprida storfinnanda över planeten, vi strider för att ingen skall behöva betala mer än tio kronor för kaffe…..med fri påtår, någonstans…..Våra medlemmar är geografiskt spridda över världen, ända bort till New York så snacka om genomslagskraft.

Alla borde för sin sinnesfrids skull besöka vår fantastiska by, man upplever byns helande verkan t. o. m. när man susar förbi på väg 345, på väg till Strömsund eller Ramsele.

Nu har jag klarat denna, min första socker- och kolhydratfria dag på en månad så nu kan jag gå och lägga mig.

Sov Gott

Kvällsljus

Är det inte vackert?

Nu när vi kommit in i augusti börjar man se hur den ljusa delen av dygnet blir kortare, fortfarande är det ljust när jag somnar och även när jag vaknar, men skuggorna har blivit lite längre.

Naturligtvis vill man hålla kvar sommaren in i det längsta men hösten har också sina poänger. Bären mognar, potatisen växer sig stor och årets skörd av surströmming släpps. Och kräftor, röda med dillkronor, vilken färg….vilken smak…..

Livet är en härlig uppfinning för oss som fötts i frihetens land, i en demokrati där våra värsta diktatorer heter Reinfeldt eller Sahlin, då kan man, trots att regeringen inte gör som man vill, dansa en stilla schottis i vild glädje  över att finnas till.

Men…det är det där med maten, jag kommer inte in  i ruljangsen med LCHF trots att jag försöker. Jag ser att midjemåttet ökar igen och det är ju själva fan, var är min karaktär?

Det är viktigt för mig att hitta igen balansen med kolhydratfattig mat och motion,  annars kommer jag att rulla fram efter ett år med cafè Storfinnforsen, tänk Er själva…..man är lite hungrig för att man inte hållit mattiderna och så ligger det en hembakad ljuvlig mazarin mitt framför ens ögon……eller toscakaka….oj oj oj…….

Men jag älskar redan det där cafèet och vill inte sluta jobba med det………Det får bli nån slags terapi för mig…..eller kanske jag klarar att fixa till det själv….fast det är inte lätt för en sockerberoende att vistas bland kakor och bullar dagen lång.

Jag får försöka visualisera den där rosa joggingdressen och se framtiden an med tillförsikt.

Hej då alla sötnosar som läser mina enkla rader………

Lantlig idyll

Trot om Ni vill, men det är på riktigt, så här vackra vyer kan man få se i Ångermanland. Jag tycker det ser ut som en pappersbonad från 50–talet. Det lite bleka ljuset och det blanka vattnet ger mig nostalgiska rysningar, trots att B. fångade upp stämningen härom kvällen.

Kafèet går bra, inte är det nån guldgruva direkt, men några kronor skall det väl bli över som lön för mödan.

Det är nånting med själva lokalen som får mig att känna mig väl till mods. Jag har många gånger skrivit om Storfinnforsens märkvärdighet, men kanske inte berättat om alla som bott här tidigare, att dom tog sina hus och drog vidare när kraftverksbygget var färdigt. Så av den by som hade 3000 innevånare, skolor och affärer, fotbollslag och revygäng ja, kort sagt ett bubbel av liv har det nu blivit ett tjugotal hus kvar.  Men alla dom som var barn när föräldrarna sökte sig till andra ”anläggen” har en längtan kvar i själen, en längtan efter hembygden och på Forsgården har vi en slags tröst för dom.

Först och främst finns det en miniatyr av hur byn såg ut, alla hus som då fanns, är representerade av ett litet ”leksakshus”, där kan alla hemvändare hitta sitt gamla hem och stå en stund i nostalgiska drömmar. Det finns fotografier av det dåtida livet och folk kanske kan hitta igen sig själva eller någon anhörig och komma ihåg……Att kalla Forsgården för ett museum är lite väl pretentiöst men där finns många saker som kan framkalla minnesbilder i besökarens själar. Det är en stor rikedom.

Själv är jag glad att vara en liten del av detta, att servera kaffe och få höra en och annan levnadshistoria är roligt, underbart och berikande.

Dock kvarstår problemet med kosten, jag har inte hittat nån fungerande metod för att hålla mattider och därmed hålla mig ”ohungrig” och alltså inte frestas av söta kakor eller frasiga våfflor………men det skall snart bli ordning med det…..

Ciao