Trot om Ni vill, men det är på riktigt, så här vackra vyer kan man få se i Ångermanland. Jag tycker det ser ut som en pappersbonad från 50–talet. Det lite bleka ljuset och det blanka vattnet ger mig nostalgiska rysningar, trots att B. fångade upp stämningen härom kvällen.
Kafèet går bra, inte är det nån guldgruva direkt, men några kronor skall det väl bli över som lön för mödan.
Det är nånting med själva lokalen som får mig att känna mig väl till mods. Jag har många gånger skrivit om Storfinnforsens märkvärdighet, men kanske inte berättat om alla som bott här tidigare, att dom tog sina hus och drog vidare när kraftverksbygget var färdigt. Så av den by som hade 3000 innevånare, skolor och affärer, fotbollslag och revygäng ja, kort sagt ett bubbel av liv har det nu blivit ett tjugotal hus kvar. Men alla dom som var barn när föräldrarna sökte sig till andra ”anläggen” har en längtan kvar i själen, en längtan efter hembygden och på Forsgården har vi en slags tröst för dom.
Först och främst finns det en miniatyr av hur byn såg ut, alla hus som då fanns, är representerade av ett litet ”leksakshus”, där kan alla hemvändare hitta sitt gamla hem och stå en stund i nostalgiska drömmar. Det finns fotografier av det dåtida livet och folk kanske kan hitta igen sig själva eller någon anhörig och komma ihåg……Att kalla Forsgården för ett museum är lite väl pretentiöst men där finns många saker som kan framkalla minnesbilder i besökarens själar. Det är en stor rikedom.
Själv är jag glad att vara en liten del av detta, att servera kaffe och få höra en och annan levnadshistoria är roligt, underbart och berikande.
Dock kvarstår problemet med kosten, jag har inte hittat nån fungerande metod för att hålla mattider och därmed hålla mig ”ohungrig” och alltså inte frestas av söta kakor eller frasiga våfflor………men det skall snart bli ordning med det…..
Ciao
Bubblor's Blog 
Lämna en kommentar