”jag har tappat mitt ord och min papperslapp”

Så var det för en stund sedan, men med hjälp av min kloka kamrat Ing-marie och min starka, och naturligtvis vackra, man har jag kommit in i min älskade blogg igen.

Problemet nu är att jag inget har att säga.

Aldrig får man vara glad.

Bubblor babblar

om allt mellan himmel och jord.

Mina tankar är som såpbubblor som sakta och segt rör sig mellan himmel och jord.

Tråkigt nog följer dom det övriga såpbubblemönstret, dom spricker utan att ha förorsakat någon slags händelse över huvud taget.

Vissa tuttar visas inte

Det kan bero på att dom är lite vinda och skeva.

En del av oss har bara ett, andra inget och några har ärriga.

Men hade dom varit unga och vackra då skulle vi hängt ut dom i både tidningar och på internet.

Det skulle vara kul.

När jag fick bröstcanser frågade jag min ljuvligt snälla gubbe :”Älskar Du mig även om dom skär av mitt bröst?”

Han svarade :”Jajamensan, även om dom syr fast det på ryggen på dig”.

Så svarar en riktig karl.

reflexioner om skamlöshet

Att visa rumpan eller tuttarna är kanske skamlöst, men den där Inger Johansson som har bloggen ”skamlös generation”, hon vet vad skam är.

Inte är det att hjälporganisationerna utvisas från Sudan, inte att våldtäkt blir lagligt i Afghanistan, inte att världens ledare ser hur dess barn misshandlas och svälter, nej, det värsta som händer hos vissa krisdemokrater är att någon obetänksan flicka visat brösten.

Livets gång

Vi var nydanande, vackra och starka.

Vi var den första generationen där alla kunde engelska.

Vi hade rockenroll som rättesnöre och gillade man inte Elvis fick man älska Tommy Steele.

Ja, herregud vad har det blivit av oss, gråhåriga och halta har vi tågat in det nya århundradet, trots att vi menade att vi skulle dö unga och bli vackra lik.

Vi var ju faktiskt rätt lösaktiga också, i p-pillrens tid behövde tjejerna inte vara så rädda att bli med barn, därav följde att ett och annat nummer inte var prenumeration.

Numer är nummer en siffra.

borta bra men hemma bäst

Vi är ett lyckligt par, som är glada åt vad vi har, men ibland kommer lejda mördare till häst och då är harvärjan bäst.

Alltså, pannan är kopplad och vi är hemma. Det är jättemysigt, solen skiner inte, det gräs som syns är brunt men vår lilla stuga är en juvel.

Alltså, lejda mördare ser vi inte så ofta, det är husets herre som sett en sådan under sömnen. Det är i alla fall gott och väl att det är drömmarna som är maror. För en del är det fruarna.

man får va´ gla` ändå

Det är trist att åldras, men alternativet är ju värre.

En hälsning till min kamrat som fått nya hjärtklaffar, ”det är bättre att hjärtat klappar för hårt än att det inte klappar alls.”

Jag är jäkligt glad att det klappar på hos dig.

Eländes elände

Hur djäklig man än såg ut för tjugo år sen så blev man riktigt snygg när man tvättat håret.

Idag kan man gnugga sig med kaustiksoda utan att det hjälper.

Så va fan ska man banta för när man aldrig kan banta bort argsintrynkorna kring munnen.

Ack vore jag bara man, då skulle jag gömma skavankerna bakom ett präktigt skägg och gå runt och glänsa.

Men, vid närmare eftertanke, det är trist med prostatabesvär också.

Skomakare bliv vid din läst, eller ge tusan i att byta kön. Så lyder dagens goda råd!

Kanhända kan det hända

att idag blir den första dagen i mitt nya liv. Nu skall man inte vara säker på någonting, för väggar kan rasa och landsvägar snöa över. Men i alla fall…

Morgon ibland fjällen. Inte kul.

Söndagsmorgon bland fjällen i slutet av april borde vara lyckan själv, men det innebär bara en dag till av väntan.

Min hantverksman håller på att byta panna till min mor och när jag tror att det börjar vara färdigt dyker det upp nya problem. Inte kul.

Min mor är ett kapitel för sig själv, hon säger åt mig att knäppa jackan och ta på mig mössan. Inte kul.

Min kropp vill äta kakor som tröst och dom är slut. Inte kul.